Att äga en folkbåt

Jag ägde en gång en ”folkvagnsbubbla”, en cabriolet. Årsmodellen var 1972 och den var i näst intill perfekt originalskick. Jag glömmer aldrig den bilen. Den var långt ifrån den dyraste bil jag haft i min ägo men den var utan vidare den mest speciella. I den kunde man med lite tur färdas ganska långa sträckor. Var motvinden inte allt för påtaglig gick det att skrämma upp den i svindlande farter, närmare 90 kilometer per timma. Det var dock inget man gjorde särskilt ofta eftersom det i den farten var fullständigt omöjligt att vare sig konversera, lyssna på musik eller tänka. Nej, i farter mellan 50 och 70 trivdes den bäst. Då snurrade den svansmonterade boxermotorn i behagligt tempo.

Var vädret bra fällde man ner suffletten och njöt av vindens rufsande i håret (på den tiden hade jag faktiskt en del hår på huvudet). Bilen saknade alla finesser som dagens bilar har. Som till exempel fungerande värmeanläggning, någon form av krocksäkerhet eller varför inte nämna sådan onödig lyx som bagageutrymme eller fungerande vindrutespolare. De tyska ingenjörerna tyckte till exempel att det var en bra ide att driva vindrutespolarna med hjälp av trycket från reservhjulet! Kort sagt bilen var hopplöst opraktisk och alldeles underbar. Varje gång man stannade för att parkera eller tanka kom det fram folk och beundrade fartvidundret. Inte sällan ställde då också en del frågor om bilen och dess historia. Detta berodde nu inte på att folkacabbe skulle vara en så osannolikt fantastisk och uppseendeväckande bil. Nej, det berodde så gott som alltid på att personen i fråga själv hade en relation till Folkan och minnen kopplade till detta faktum. Precis så är det att äga en Folkbåt. ”Alla” lite äldre seglare har en relation till denna fantastiska, klassiska nordiska segelbåt. Man angör aldrig en brygga utan att någon (ofta lite äldre) seglare kommer fram och pratar om folkbåtar i allmänhet och om sina minnen kopplade till folkbåtar i synnerhet. Eller så kommer de bara fram för at fälla kommentarer av typen:

- En sådan fantastiskt skön båt!

- Du vet att du har hamnens vackraste båt, va?

En gång när vi var med på en LYS-segling i sundet blev vi omseglade av en modernare båt (ska sanningen fram så är folkbåten inte särskilt snabb, i varje fall inte i jämförelse med dagens kappseglare). Besättningen på den förbipasserande båten, jag tror det var en Express ropade till oss:

- Hade tävlingen gällt vilken båt som är vackraste, då hade ni utan vidare vunnit!

Vårt exemplar av folkbåt är inte på något sätt extremt välskött. Visst är den välhållen, men det syns att den har används flitigt. Trots detta, eller kanske just tack vare detta utstrålar den en sorts patinerad skönhet som är svår att beskriva.

Att folkbåten sedan är en god seglare gör ju inte totalupplevelsen sämre. De låga friborden ger en nära havet upplevelse som man inte får i modernare båtar och den långsträckta kölen ger en fantastisk stabilitet. Även om det friskar i och båten kränger kraftigt är balansen i rodret perfekt och hon skär stabilt genom sjön där dagens flatbottnade tvålkoppar bara står och stampar.

Kort sagt att äga en folkbåt är att adoptera en bit av det svenska marina kulturarvet. Ett stort ansvar och mycket arbete som bör tagas på största alvar. Att segla en folkbåt är att segla ett museum, att förvalta folks minnen från en tid då båtar var vackra skapelser i större utsträckning än de var praktiska sommarstugor. Att vistas i och vid en folkbåt är en total skönhetsupplevelse. Allting, från de vackra linjerna och det rogivande kluckandet från den klinkbyggda bordläggningen, till ruffens lätta doft av trä och linolja samverkar i perfekt harmoni.

Folkbåt, en skönhets- och ”nära-havet-uppevelse” utöver det vanliga!

The story of s/y Mylene, S-641

Båten byggdes år 1961 av båtbyggare Sven G. Ryhl på Åhus båtvarv. Beställare var direktör Bernt Karlsson. I dokument med senare datum omnämns denne direktör Karlsson som ”bagaren i Simrishamn”. Båten hette då Myléne. Troligen uppkallad efter bageridirektörens hustru.

Bernt Karlsson sålde sedan båten till en Thomas Jeppsson i Hammenhög, Simrishamn. Thomas var inte bara begravningsentreprenör i Simrishamn utan han kom också att bli Sveriges främste folkbåtsseglare genom tiderna. Själv väljer jag att tro att detta mycket beror på den hårda skolning han fått som rorsman på Mylene

Thomas vann inte mindre än fyra SM-guld, nämligen 1983, 1986, 1988 och 1989. Samtliga gånger med båten Veronica (S-1188) När Thomas beställde en ny IF-båt av Bil & Järnmekano i Södra Rörum lämnade han Mylene som inbyte. Den 13 mars 1972 fick Mylene sin tredje ägare nämligen Björn Kelvgård i Malmö. Björn betalde då 15.700 kronor för henne och under de tre år som Björn hade vårdnaden om Mylene hände en del. Nedan följer Björns egna berättelse:

Den 19/8 1973 kl 09.50 blev Mylene påseglad av en ”Grosshandlare” från Barsebäck. Det var vid starten på Saltholm Runt som en IF från Barsebäckshamn försökte sig på en Grosshandlarstart*, förlorade kontrollen och seglade rakt in i Mylene’s styrbosdssida. Mylene låg uppe vid lovartsmärket och hade gjort en perfekt start om inte ….Det blev ett djupt hack (8 cm) i översta bordet och även märke på bommen. Det blev protest och försäkringshistoria och Grosshandlaren fick betala. Han (Grosshandlaren) blev sedermera direktör på Securitas.

Erik Olsson, en fantastisk båtbyggare, åtog sig att reparera Mylene så att hon blev som ny. Han ville ha 3000 kr för jobbet så jag gjorde en kontantuppgörelse med försäkringsbolaget på 3000 kr.

Jag tog upp båten. Erik var där en natt och skruvade loss relingslisten och hyvlade av färgen runt skadan. Vi träffades en söndagsmorgon för att börja reparationsarbetet. Erik berättade att han inte ville byta hela bordet, utan föreslog att vi skulle fälla i en bit istället. Han hade hittat en bit lärk som var lika gammal och hade ungefär samma ådring. ”Det blir bättre, och minst lika hållbart. Byter vi hela bordet kommer det att röra sig olika ….det blir inte bra”. Vi beslutade att fälla in lärkbiten.

Erik tog upp en yxa med trasigt skaft och högg ur en båge med skadans djup och ca 30 cm lång ur bordet. Sedan snedfasade han urhuggningen i ca 45 grader.

Han satte sig på en bock, tog den nya träbiten och började hugga. Med en rasp som var böjd och vriden snyggade han till kanterna och passade träbiten mot uthuggningen en 3-4 gånger. Vid 5-e provningen satt brädbiten kvar! Trots 45 graders snedfasning! Jag bara gapade. Erik rynkade på näsan, tog ner träbiten och skulle hugga. STOP skrek jag. ”Den passade perfekt!” Erik satte upp träbiten igen och visade att ådringen inte satt i samma våg som bordets. Dessutom menade han att om vi sänker den ytterliga ca 4 mm föröver och 2 mm akteröver så kommer lärkbitens grova ådringarna att sammanfall med bordets grova ådringar, fantastiskt!

Erik gjorde jobbet färdigt och lackade. För att kunna se skarven, tunn som ett hårstrå, fick man sticka näsan riktigt nära. Sedan målade jag grönt etc.

Erik ville bara ha 1500 kr för jobbet, men jag vidhöll att han skulle ha alla pengarna. OK sa Erik men då ingår en ny skotbänk! Jag hoppas den sitter kvar. En otroligt vacker skotbänk. Mahogny med infällningar av ask. Lackad 7 gånger!

*En ”grosshandlare” eller ”grosshandlarstart” är en i kappseglingssammanhang ganska illa sedd startmanöver som inte sällan skapar kaos i startfältet.

Vid Saltholm runt året därpå 1974 gick det dock bättre för Mylene och hennes besättning då hon van sin klass. 1975 ställde Björn upp i SM med Mylene, tyvärr utan någon större framgång.

Björn gör inga stora förändringar på Mylene han uppdaterar segelgarderoben med två nya ställ innan han den 28 Augusti 1975 säljer Mylene vidare till dess fjärde ägare Malmöbon Göran Olsson. Köpeskillingen denna gång är 28.000 kronor. När Björn köpte Mylene hade hon gröna fribord, svart bottenfärg och en vit vattenlinje. Det var också den färgsättning som båten hade då Björn överlämnade Mylene till Göran.

Göran Olsson ägde båten i tre år och här finns noteringen om att båtens färg fortfarande var grön och svart. Göran Olsson figurerar under två olika adresser, en i Malmö och en i Höganäs. Jag tolkar det som att han flyttade från Malmö till Höganäs under den period som han ägde båten.

1978 säljer Göran båten vidare till en Nils Ljunggren i Höganäs han äger båten till 1983 då en annan Höganäsbo Klas Nilsson tar vid. Då döps båten om till Classika och får också nya färger, eller kanske snarare ny färg. Klas målar om båten så att både bordläggning och botten blir vit med en röd vattenlinje och mast! Under denna tid får båten också en ruta i ruffluckan, centrumlyft och nya segel. Klas kom härom våren ner till Borstahusens hamn och inspekterade vårrustningen. Han var nöjd med det han såg och tyckte att det var kul att båten fortfarande var i gott skick.

Den 13 februari 1993 byter båten ägare igen. Efter precis tio år säljer Klas Nilsson den vidare till Bengt Holmqvist i Landskrona. Köpeskillingen var 25.000 kronor. I köpet ingår all utrustning samt även löfte om att säljaren ska ombesörja transporten av båten från Höganäs till Landskrona och Borstahusen.

Bengt döper (Under ett anfall av tillfällig sinnesförvirring?)om båten till Gubben Pettson och målar om den. Nu blir bordläggning svartblå med grå botten och vit vattenlinje. Redan till första säsongen köper Bengt en ny rigg från Ulrik Pedersons ”Fabrikation af master och bomme” i Kokkedal, Danmark. Masten är förstås av trä och kostade 1993 5.300 danska kronor ex. moms.

Bengt äger båten och använder den flitigt till såväl kappsegling som tursegling. Det är också under denna tid som Mylene genomgår den största renoveringen hittills då det gamla dukade däcket tas bort och ersätts av ett nytt i plywood. Under Bengts tid som vårdnadshavare inträffar troligen den mest dramatiska händelsen under Mylenes historia och den skedde konstigt nog på torra land. Det hela utspelar sig den 8:e januari 2005. Den minnesgode kommer ihåg att det då drog en orkan över norra Europa, känd under namnet ”Gudrun”. Mylene låg förstås på land men tyvärr stod inte vaggan pall för stormen varför hon välte och lade sig på sidan. Dock utan några större skador som följd.

Den förste oktober 2005 övergår Mylene i Familjen Klingenbergs ägo och det är de som alltjämt tar hand om henne. Köpeskillingen denna gång var 22.000 kronor. Klintenbergarnas ägo har så här långt inte inneburit några större förändringar, dock sköts det löpande underhållet idogt trots att båten används förhållandevis lite. Sverker har försett båten med en, eller rättare sagt två motorer. En ”museiemotor” av märket British Seagull och en mer riktig och driftsäker motor av märket Suzuki. Under denna period byts också båtens färgbehandling till att genomgående bestå av enkomponents oljefärger. Sverker lägger även klarlack på den svarta bordläggningen för att erhålla en bättre lyster. Eftersom sundet inte är särskilt aggressivt när det gäller beväxning under vattenlinjen byts också bottenfärgen och allt sedan dess har båten varit bestruken med Nordsjöfärgs Fabi "Skibsmask". Familjen har sedan övertagandet 2005 varit oense om vilket namn båten ska ha. Flera namn har varit på förslag och också används till och från. Till exempel ville Sverker att hon skulle heta något så pompöst som s/y Grimhild af Öresund. Övriga familjemedlemmar var inne på enklare namn som Freja eller Maria efter Maria från Borstahusen. Någon enighet har vi inte nått och efter kontakter med en av de tidigare ägarna (Björn Kelvgård) insåg vi att Mylene är Mylene och hon ska så förbli. Till sommaren kommer hon därför att få sitt nygamla namn på bordläggningen.