En hobbyteolog botaniserar i påskevangeliet.
20120405 Man har varit i kyrkan och tagit del av påskevangeliet, jajamensan! Fint och stämningsfullt var det även om början av påskevangeliet är en aning dystert i min smak. Hur det nu än är med den saken så är det i varje fall två företeelser i evangeliet som jag tycker är lite skumma och båda är kopplade till Judas. Det är i sanning en udda filur! Vad är hans roll egentligen?
Det första man undrar är varför det behövdes en förrädare. Alltså, bara några dagar tidigare rider Jesus in i staden under klang och jubelspel. Var inte ordningsmakten närvarande då? Vad jag menar är att Jesus var ju inte direkt hemlig. Ändå hade maktens soldater inte möjlighet att identifiera honom utan hjälp av Judas! Det tycker jag är lite konstigt. Varför fanns det ingen i den hop som skulle hämta Jesus som visste hur han såg ut? Han måste ju ha varit superkändis redan då.
En annan sak som är skum och som är teologiskt mycket mer komplicerad är frågan om vem som egentligen räddade mänskligheten, eller i varje fall delar av den till evigt liv. Dessa funderingar känner jag en viss oro att torgföra eftersom de förmodligen kan uppfattas som hädiska. Det är dock inte alls min menig och det finns säkert också en teologiskt gångbar förklaring som mer bibelspränga teologer än jag kan redovisa. Hur som helst, så här uppfattar jag problemet. Det behövs en förrädare. Jesus (Gud) utser Judas till förrädare. Jag vet dock inte varför han utses att bära denna tunga börda men det kan vi lämna därhän så länge. Om den sista måltiden berättar evangeliet:
På kvällen lade han sig till bords med de tolv. Medan de åt sade han: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.” De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag, herre?” Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”
Alltså detta är ord och inga visor. För Judas fanns ingen valmöjlighet. Han utsågs av Gud att förråda Jesus. Guds vedergällning för denna handlig är så förfärlig att det enligt Jesus vore bättre att Judas aldrig blivit född. Nu hade ju inte Judas det valet eftersom profetian måste uppfyllas och man får därmed anta att nämnde Judas var född till sitt uppdrag, att förråda Jesus för att mänskligheten därmed skulle kunna räddas från evig förtappelse. Alltså Judas gör sitt jobb precis enligt överenskommelsen. Jesus gör likaledes. Ändå blir Jesus rätt mycket mer poppis än Judas? Det har jag lite svårt att förstå. Tänk om Judas haft en fri vilja eller bara varit lite slarvig och glömt hela prylen. Tänk er att soldaterna kommer dit, fattar inte vem som är vem eftersom deras Quisling inte är där. I förvirringen arresterar och korsfäster de en lirare som bara stod utanför och sålde Situation Getsemane för att få ihop pluring till en kopp java att värma sig med. Jesus däremot går fri och lever efter det ett rätt stilla och händelselöst liv tills han långt senare avlider i stilla glömska på ett äldreboende i förskingringen. Planen misslyckas och hela mänskligheten skulle därmed ha varit för evigt förtappad! Är inte det ett lite halvjobbigt scenario eller är det bara jag som fattat fel. Okey, nu blev det inte så, alla skötte sina uppgifter och Jesus fick därmed spendera några dagar i dödsriket innan han tog plats på tronen vid guds högra sida, men vart tusan tog Judas vägen, utan hans insats hade det ju inte funkat, eller...?
Rapport från en hobbyteolog
20111016 Man har varit i Sofia Albertina kyrka och fått sig lite andlig spis till livs, jajjamänsann! Undertecknad är väl kanske inte den mest vare sig religiöst eller teologiskt bevandrade personen man kan tänka sig, men det är klart att även ett vanligt dumkopf som jag då och då funderar över livets stora frågor.
Ibland uttrycker detta sig i religionsfilosofiska diskussioner med en av mina kollegor som råkar vara religionsvetare. Hon har lite svårt att smälta min teologiska infallsvinkel att gud och det gudomliga är det som mänskligheten i var tid inte förstår. Religion blir då på något sätt brist på bildning och drar man det till sin yttersta spets skulle man ju då kunna säga att gud krymper ju mer människan vet. Ja, precis så är det! Bortsett från att det där med att gud krymper förstås. En sådan krympning förutsätter i så fall att kunskap är ändlig och det är väl knappast troligt. Eller går det att tänka sig att vi en dag vet allt? En dag då det inte längre finns någon ny kunskap att utforska!? Nej det känns som en omöjlig tanke och därmed faller i så fall teorin om att gud krymper med ökad bildning. Fast värt att fundera på är förstås om en oändlig varmkorv egentligen blir mindre om man äter den från den ena änden till den andra?
Nog om det. En annan filosofisk grundsten som jag har är att man ska försöka att ta tillvara på goda stunder och lyfta fram det som är positivt. Okey, jag vet det låter stressigt klämkäckt och flåshurtigt klyschigt på samma gång men det behöver det inte vara, tvärtom. Min poäng är det att det inte behöver vara så märkvärdigt. Man behöver inte jaga jorden runt efter upplevelser (även om det väl i och för sig inte är något fel med det heller), nej det finns ofta fina upplevelser i det lilla om man bara tittar noga. Ta till exempel en sådan sak som solens strålar genom glasmålningarna i kyrkfönstren, eller doften av en kopp nybryggt kaffe, eller varför inte glädjen i att avnjuta en god middag och ett (eller flera) glas vin.
Det är helt enkelt bara att roffa åt sig av de goda händelserna som hela tiden händer runt omkring och njuta av dem. I denna hobbyfilosofiska livsåskådning var jag helt trygg fram till i somras då vi tog färjan till Gottland. Även om det var lite lågsäsong när vi åkte är det inte svårt att tänka sig in i konfrontationerna som lätt kan uppstå då massor av semesterstressande, upplevelsejagande familjer, unga och gamla ska samsas under några timmar på den begränsade yta som en båt utgör. Säkert var det någon i personalen på färjorna som tröttna på detta och la ett förslag i personalens förslagslåda för förbättringar. På varje bord stod nämligen en liten skylt i papp med texten ”Ta det lugnt, tänk på att du är en del av någon annans upplevelse”.
Det är ju suveränt smart och det gäller inte bara på Gotlansfärjan. Det är inte bara att roffa åt sig av livets goda. Nej man måste förstås också inse att man är en del av någon annans upplevelse. Man får helt enkelt göra sitt bästa för att själv medverka till att andra får små fina upplevelser att ta tillvara på. I och med den lilla skylten på cafébordet på färjan kändes min livsfilosofi komplett och idag i kyrkan fick jag det hela bekräftat då vi sjöng psalm 180 med text av M. Nielsen. Den inleds med orden ”Var dag en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Javisst, och sedan slutklämmen på andra versen ”Var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav”. Det är ju klockrent! Hela min egenhändigt hopsnickrade livsfilosofi sammanfattad i två psalmverser. Tänk att M. Nielsen också såg de små bordskyltarna på Gotlandsfärjan :-)
Vanliga ovanor och ovanliga vanor!
20110908 Dags för en lektion i svenska språket. Om man tar ett svenskt ord, till exempel snuten och sätter o framför det så blir ordets innebörd plötsligt det omvända. När den osnutne snyter sig behöver vederbörande bara stryka ett o för att med samma mening beskriva sitt nya snutna tillstånd. Detta är väldigt fiffigt och kan användas i en mängd sammanhang. Praktiskt och enkelt är det, med andra ord väldigt svenskt, till skillnad från sådant som är opraktiskt och svårt (oenkelt?), som då följaktligen är osvenskt.
Låt säga att Ture i regel har tur. Om det någon gång skulle vara så att Ture inte har tur så behöver man inte skriva att Ture inte har tur utan man kan helt enkelt skriva att Ture har otur. Det samma gäller om Erling är ärlig men ibland drar en nödlögn för att rädda sitt skin. I de fallen kan man med fog säga att Erling då är oärlig.
Fog föresten, det är väl knappast motsatsen till ofog, eller? För den händelse att detta med o framför ord inte framstår som klart, det vill säga är oklart för någon drar jag ett exempel till. Låt säg att en maskin bullrar mycket, då för den ett väldigt väsen. Är den däremot helt, eller nästan helt tyst så för den oväsen. Eller vänta lite här nu, då är den ju tyst, eller? Oväsen är ju inte motsatsen till väsen, men osnygg är väl ändå motsatsen till snygg?
Nu blir det lite förvirrande (oklart). Om något förekommer ofta så är det som regel vanligt och om något förekommer sällan är det ovanligt. Gör man sedan något ofta är det en vana men om man gör något sällan så är det inte en ovana även om det är ovant. En ovana är snarare en vana som inte är så bra. Eller har jag fattat fel där?
Alltså om man likt mig gillar att ha ordning i sin garderob och viker kläderna så är det en vana. Det kan till och med sägas vara en god vana. Om man däremot ogillar (det vill säga att man inte gillar) att ha snor i näsan och därmed petar den då och då så blir det en ovana. Ja det kan till och med sägas vara en ful eller rent av en osnygg ovana trots att man på grund av ovanan borde vara rätt van att peta just nästa. Man är helt enkel van vid sin ovana. Det går däremot inte att var ovan vid sin vana för då är det ingen vana utan bara något som är ovant. Personer med denna ovana har dock vanligen en ovanligt snyggt snuten näsa.
Hur det än är blir denna logik i det närmaste ologisk om man tar ett sådant ord som till exempel dör. Att inte dö skulle då vara odör men det är det inte för odör är en osnygg doft. Nej, motsatsen till död är liv och motsatsen till liv är just död och inte oliv som många tror. Oliv är något som man har i gin, och saknar man gin så är man inte nödvändigtvis ogin för det.
Jag undrar om den här o-grejen egentligen är så genomtänkt, den verkar i det närmaste ogenomtänkt om man frågar mig. Slutsatsen måste bli att det som från början verkade så smart i själva verket är ganska osmart. Kanske hade det mot bakgrund av det rentav varit bättre om denna skrivelse hade förblivit oskriven.
Det var allt för denna gång. Nästa gång tar vi upp orden mycket och lite. Fast det blir inte mycket, snarare mycket lite eftersom jag tycker att denna språklektion blev lite mycket.
En magisk kväll!
20110827 Nåväl jag vet att uttrycket ”magiskt” är lite slitet men denna fest och kväll var verkligen det, magisk alltså. En kväll att minnas, en kväll av glädje i sällskap med familjen, släkt och vänner. Eva och jag vill tacka alla som deltog i att göra denna fest till något minnesvärt! Särskilt tack till Maggan och Mats för den fina musiken i kyrkan och underhållningen till bordet. Ni är otroliga! Tack till Adam, Fredrik, David och Jocke för musikunderhållningen, bättre musikunderhållning finns inte att få. Stort tack till Pumphuset med personal som såg till att allt flöt på fint och att vi fick den bästa buffé som kan tänkas! Ännu ett stort tack riktas till Anna, hur många präster får applåder efter ceremonin!? Sedan vill jag självfallet tacka för alla fina tal, alla lyckönskningar och sist men inte minst tack till Gudjon och hans Ukulele. Aldrig har visan om Stetsonhatten sjungits med större elegans! Förresten vill vi tacka Ellen, Agnes och Tilda också, ni är bäst och ert tal var undetbart!
Längst ner i detta inlägg finns en länk till lite mingelbilder!
Nedan följer mitt tal, eller snarare mitt icketal. Som sagt stort tack till er alla! Eva och jag är världen lyckligaste människor som har sådana vänner!
En kväll i det Klintenbergska hemmet på Storgatan utspelar sig följande dialog.
- Eva…?
- Jaa vad är det? svarar Eva utan att titta upp från sin bok-
- När man har en så här stor fest som vi ska ha, tycker inte du att man ska hålla tal då?
- Nee det tycker jag inte!
Där med var saken utagerad för Evas del och beslutet fattat för min del, här skulle hållas tal!
Problemet var bara att komma på något bra ämne. Festens tema är ju som ni vet en hyllning till livet och det är ju liksom lite diffust att prata om. Här behövdes briljanta idéer och knivskarpa formuleringar. Jag satte mig därför vid datorn för att fundera över mitt anförande.
Hmm.. låt se…
Jag skulle ju kunna prata om Eva och hur fantastiskt glad jag är över att ha en livskamrat som hon. En som står pall. Jag skulle kunna pratat om allt bra hon lärt mig, som till exempel att det är bra att det inte alltid är bra. För om det alltid vore bra så visste man ju inte att det var bra. Det är inget konstigt eller farligt med det.
Jag skulle också kunna berätta om hur hon ofta får hjälpa mig över beslutströsklar. Hur hon säger:
- Gå inte och älta det där Sverker, bara gör det eller låt bli!
Jag skulle också kunna passa på att tacka Eva för det enkla faktum att hon stått ut med mig även när tiderna har varit riktigt svåra. Jag kunde säga något om att det ger mig viss tillförsikt inför eventuella framtida svårigheter. Jag kunde prata lite om hur fint det är att ha någon att hålla i handen när det blåser. Någon att dela inte bara glädje och framgång med utan även motgångar och bekymmer.
Eller så skulle jag kunna prata om den där kvällen för över 30 år sedan då vi träffades på ett rökigt danshak i Överlida. Jag skulle kunna brodera ut texten en del om hur Magnus Ugglas låt ”Någon som dej” dånade ur högtalarna och hur vi dansade tryckare omedvetna om att det egentligen inte var tryckare som spelades. Kanske kunde man filosofera något kring att det nu har gått 11278 dagar sedan den kvällen och att vi fortfarande dansar tryckare ibland.
Nej förresten det är nog ingen bra idé att tala om det, då blir hon bara generad och tycker att jag är pinsam.
Nej det är nog bättre att prata om våra barn. Ellen, Agnes och Tilda. Våra tre fantastiska, vackra, intelligenta, snälla, roliga, mysiga och hjälpsamma döttrar. Jag skulle kunna berätta något om hur duktiga de är när de hjälper och stöttar varandra i livet. Kanske skulle jag kunna säga något om den gången hemma på Anjougatan. Då när de var 6, 8 och 10 år gamla och skulle vara ensamma hemma en stund. Då Tilda klättrade upp på diskbänken för att ta ner ett glas och föll så illa att hon lyckades skära sig ganska rejält i armen. Ellen och Agnes var inte rådlösa utan packade genast in lillasysters kraftigt blödande arm i diverse handukar för att sedan i rask takt bege sig till akuten. Där fick de lillasyster arm hopsydd av en vad man kan anta ganska förbryllad doktor. Det är syskonkärlek det. Det skulle man faktiskt kunna berätta om. Kanske ska man då utelämna den lilla detaljen rörande vad Eva och jag sa med en mun när vi kom hem och fick scenario klart för oss:
Tror ni att vi sa:
- Men kära lilla Tilda hur är det med dig?
Neej det sa vi faktiskt inte, i varje fall inte först!
Eller tror ni att vi sa:
- Men kära hjärtanes Ellen och Agnes vad ni är duktiga som tog hand om lillasyster?
Neej inte heller det sa vi först!
Vad sa vi då?
Jo, med en mun utbrast vi bestört:
- Men herregud har ni varit på akuten själva! Vad sa doktorn när inte vi var med!
Nej förresten jag tror inte jag talar om barnen heller. Vi är visserligen oändligt stolta över dem men ungar som får en massa beröm blir bara stöddiga och det önskar man ju inte sina barn.
Neej jag får prata om något annat.
Kanske något illfundigt och genomtänk om livet?
Ja det är bra. Jag skulle kunna briljera med några visdomsord om livet och hur det ska levas. Jag skulle kunna hugga till med citat som ”Carpe diem” eller varför inte "man ångrar bara det man inte gjorde” eller något sådant. ”Man ångrar bara det man inte gjorde”, förresten, vilket korkat ordspråk.
Jag ångrar massor av dumma saker jag gjort i mitt liv. Man kanske skulle berätta om dumma saker man gjort? Där finns det ju faktiskt en mindre ocean att ösa ur. Till exempel när jag krossade syster Helene och Svensvågers nya husvagn mot grannens likaledes nya bil när vi skulle på Ölandssemester.
Eller när jag tjärade papptaket i Skene med så tjocka lager att den plötsliga störtskuren fick allt att rinna ut på gatan. Ska jag då nämna något om hur grannen trodde att det var en oljekatastrof och ringde brandkåren som fick komma och sanera grannskapet från allt tjärklet.
Eller så kan jag berätta om hur jag tackade ja till ett jobberbjudande i Skåne trots att jag inte vågade fråga Eva först?
Ja, det har jag i och för sig aldrig ångrat.
Att ja tackade ja alltså.
Att jag inte frågade Eva först det har jag däremot ångrat många gånger, men jag tror att hon har förlåtit mig nu. Här skulle man förresten kunna hugga till med ett annat visdomsord, typ att:
”Gott omdöme får man av erfarenhet. Erfarenhet däremot det får man av dåligt omdöme!”
Neej det blir inte bra det heller. Ska man stå och berätta om sina tillkortakommanden? Då kan man ju framstå som en dumbom och vem tusan vill framtå som en dumbom? Ja, det kan förresten kvitta för alla på festen känner mig och har väl hört alla historier förr. För att inte tala om Eva, hon har hört dem minst tusen gånger tidigare.
Nej nu vet jag! Jag ska naturligtvis tala om det fantastiska faktum att vi har så många släktingar, vänner och kollegor som åkt från landets alla hörn för att komma på en fest som de dessutom får betala själva! Man kunde också nämna alla de som ville men som av olika skäl inte kunde komma. Man skulle kunna säga något om och tacka för alla generösa bidrag till Cancerfonden.
Äh jag vet inte, det kanske blir krystat
Nej, ta mej tusan jag tror att jag gör som Eva säger, jag struntar i att hålla tal. Jag tackar bara alla för att de har kommit och så utbringar jag ett leve och en skål för livet! Jaa det får bli som Eva säger, så slipper folk höra på mitt pladder, tänk så klok hon är Eva. Vad gjorde jag utan henne!
Därmed vill jag bara meddela att det faktiskt inte blir något tal. Jag kommer helt enkelt inte på något att säga!
Däremot vill vi tacka er alla för att ni är här och delar denna stund med oss. Jag vill också utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve för livet.
[Folk reser sig]
Vi leve, hipp hipp, hurra, hurra, hurra, hurra.
SKÅL!
Vill du se bilder så finns de här!
