På vandring genom staden, och livet!

Det är julaftons morgon och återigen sitter man och funderar över årets krönika. Fönstret i takkupan till min lilla skrivarvrå står på glänt, så att de spröda tonerna från klockspelet i Sofia-Albertinas norra torn når in. Organisten spelar den ena julpsalmen efter den andra och vädret till trots, så infinner sig faktiskt en aning julstämning denna morgon.

I år likt alla andra år så kommer jag att ta dig, kära läsare med på en odyssé där vi botaniserar bland de händelser, medgångar och motgångar som kantat familjens vandring genom livet detta år. Som relativt nybliven Skåning i allmänhet och Landskronabo i synnerhet, så känns dock en årskrönika utan att kommentera läget i staden på allas läppar inte helt rätt. Staden som då invånarnas röster i höstens val räknades samman kom att bli främlingsfientlighetens, rasismens, utanförskapets och rädslans ansikte i Sverige. Ett ansikte vars hångrin hotar att överskugga stadens goda krafter som tappert kämpar för att nyansera den stigmatiserade bild av staden som sensationslystna tabloider så enträget ser som sin uppgift att leverera. Med följande lilla berättelse vill jag ge dig käre släkting, vän och kollega en annan bild, en bild som förhoppningsvis kan bidra till att väcka din nyfikenhet och vilja att besöka oss och vår nya hemstad.

Varje morgon tar jag hunden i kopplet och vandrar den korta sträckan Storgatan ner mot Skeppsbrokajen. Varje morgon beundrar jag de gamla 1700-talshusen som kantar Storgatan och Fiskargränd. Ståtliga herresäten blandade med skeva gårdshus i korsvirke, vart och ett unikt i sitt slag, och många med ett antikvariskt riksintresse. Så passerar alltid en eller flera av de milövänliga och omstridda trådbussarna. Tyst, nästan helt ljudlöst rullar de förbi med bara ett stilla vinande från trådarna över gatan. Så vänliga är de, att de inte ens är försedda med signalhorn. I de fall det behövs, påkallas istället uppmärksamhet med bussens lilla ringklocka. När vi sedan kommer ner till Skeppsbron släpper jag Totte, går fram till kajkanten och blickar ut över hamnen, Gråen och sundet. Totte intresserar sig oftast mest för de stora svanar som glider omkring i hamnbassängen. För min egen del är det mest sjöfarten som intresserar. Nästan varje morgon ligger här nya lastfartyg och flinka hamnarbetare är som regel redan igång med att med de stora kranarnas hjälp bärga lasten ur båtarnas innanmäten. När vi studerat svanar och hamnarbeten en stund vandrar vi vidare längs kajkanten. Ibland blir man lite filosofisk och kan då förundras över det fantastiska medeltida försvarsverket Gråen. Ur havets botten restes för 400 år sedan detta gigantiska befästningsverk, som dock aldrig färdigställdes då det blev helt omodernt redan under byggnationen. Det sägs att om man inte avbrutit arbetet med Gråen så skulle man, det uppskruvade arbetstempot till trots, inte ha haft befästningen klar ännu! Nej, då hoppas vi mer på tidsplanen när det gäller arbetet med den nya färjeterminal som ska påbörjas här nere på Skeppsbron under 2007. Totte och jag ser redan nu fram emot att få följa byggnationerna på nära håll.

Ofta kantas kajen av många fiskare som med sina häcklor lurar upp sillen ur vattnet. Totte brukar med stort intresse nosa på de sprattlande fiskar som då och då ligger på kajen. Efter ytterligare en stunds strövande når vi så kajnocken, där vi brukar stå en stund, insupa havsluften och blicka ut över vattnet. Söderut ser man, om vädret är klart Malmös nya landmärke, Tourning Tourso och den gigantiska bron som spänner över vattnet mot Köpenhamn. Blickar man västerut ser man nyhamnsorådet och hamninloppet som avgränsas av ensfyrarnas monotona blinkande. Lite längre bort syns kallbadhuset på sina pållar, och i fjärran, grannlandet Danmark. Klockan är nu 07.15 och Stjerneborg som trafikerar Ven angör hamnen. Lika skickligt som alltid manövrerar Kapten Assarsson färjan in mot kajen. Genast börjar de så här års ganska få passagerarna, att hukande under det Skånska vintervädret ila iland. Sommartid ringlar långa köer av äventyrslystna turister ut på hamngatan, men så här års ligger den gamla terminalen ganska öde. Få, om ens någon frågar den fryntlige herren med hunden efter vägen till Citadellet, närmaste affär, restaurang eller liknade. Därför spatserar Totte och jag utan dröjsmål vidare genom Sofia-Albertina parken och kort senare är vi åter hemma. Totte lägger sig med en suck tillrätta i ett hörn och far äntrar "stålhästen" för att på den raskt trampa den korta biten genom staden till sitt arbete. Ja, så ter sig de flesta mornar här nere, och har du möjlighet så kom hit och gästa oss. Totte och jag har gärna sällskap på promenaden.

När det gäller familjens krumsprång under nådens år 2006 så vill jag börja med att rapportera om Agnes. Detta var året då världen fick lära känna Agnes, och hon världen. Hon har besökt såväl Afrika som arabvärlden och Amerika samt "den sista Sovjetstaten" (Norge). Agnes har i samband med ett skolarbete konsulterat sin morfar (som arbetar i Etiopien) i en del frågor rörande gatubarnens situation i Etiopien. Morfar Göran som är en handlingens man föreslog då att Agnes själv skulle komma ner och bilda sig en egen uppfattning. Sagt och gjort, efter en del korrespondens och telefonsamtal med Etiopiens beskickning i Stockholm utverkades visum och Agnes kunde bege sig ut på sitt livs resa. På egen hand gav hon sig iväg och visst var det med viss oro som vi såg henne resa. Efter en mödosam flygresa via Italien kunde hon dock tryggt och säkert anlöpa Etiopien och Addis Abeba där morfar och Greta mötte upp. Agnes fick ett par veckors upplevelser där hon själv fick se hur livet kan te sig för jämnåriga med helt andra förutsättningar i livet än hon själv. Jag överdriver inte om jag säger att det var en ödmjuk Agnes som vi fick hem, och förhandlingarna kring höjd månadspeng, inköp av märkeskläder och liknande går nu mera helt lätt och oftast till fars favör.

Under sitt besök hos morfar hann hon också med en tur till Dubai. Ett land vars oljepengar förvandlat landet till ett ymnighetshorn, flödande av mjölk och honung. I sanning en bjär kontrast mellan de som har och de som inte har, och jag tror att det satt sina spår i Agnes sinne. Hon har nämligen kommit att intressera sig en hel del för politik och därmed också antagit den utmaning som det innebär att vara elevrådets ordförande på Kunskapsskolan i Landskrona. Inte sällan följer hon också med sin far till rådhuset för att där lyssna på kommunpolitikernas käbbel om stort och smått.

Hon fick också under hösten möjlighet att besöka bästa vännen Tintin i New York. Även om dagarna där nog ägnades mest åt shopping och nöjen så hans det ändå med ett besök i FN-huset och på "Ground zero" vilket förhoppningsvis ytterligare spätt på det politiska intresset.

Agnes har också visat sig ha ett gott läshuvud. Detta har väckt ett visst hopp hos mor och far som hjälper henne att botanisera bland Skånes rika utbud av privatskolor för gymnasiala och högskoleförberedande studier. Agnes själv har dock fastnat för en liten skola i norr som går under namnet Strömsholm och som är inriktad på studier förknippade med hästskötsel och hästhållning. Far har med i sin aftonbön varje kväll att ungen må komma på bättre tankar och satsa på en karriär som jurist eller politiker hellre än att viga sitt liv åt bångstyriga kreatur i råkalla ridhus. Nåja det är gott gry i ungen och att lyssna på fars goda råd ligger inte för henne. Alltså återstår bara för far och mor att stå henne bi i det val hon gör, vad det än blifva månde. I rapporten om Agnes förtjänar också nye pojkvännen Nicklas att nämnas. En ytterligt trevlig och belevad ung skånepåg som ofta gästar residenset på Storgatan. Hans främsta intresse är (förutom att uppvakta Agnes) att svinga golfklubborna på någon av stadens golfbanor. Nicklas plan är att höstens studier ska förläggas till golfgymnasiet och undertecknad har redan börjat planera för den tillbakalutade tillvaro som det innebär att ha ett golfproffs till svärson. Lycka till Nicklas, keep up the good work!

Så kommer vi då till familjens minsting, Tilda. Vad har hon gjort under året? Ja, det har i vanlig ordning varit en hel del. Även Tilda har visat framfötterna i studierna och kan allt som oftast stoltsera med ett så kallat "frikort". Det innebär att hon sköter sina studier på ett sätt som berättigar till ökad studiefrihet under ansvar. När inte skolarbetet tar upp tiden så ägnar hon sig en hel del åt sina fritidsintressen. Det vill säga hästar och ädelt handgemäng (dock ej samtidigt). Det förra sker på Landskrona ridklubb vid Örehov och det senare sker å kampsportföreningens lokaler vid Kunskapsskolan. Där är de några kamrater som träffas ett antal gånger i veckan och "helt enkelt slåss" som Tilda själv säger. Far har också då och då besökt lokalen för att bevittna bataljerna och jag kan intyga att den som har möjlighet, numera bör undvika en närkamp med Tilda. Under det gångna året har Tilda dock haft lite otur med kamraterna. Bästa kompisen Isabelle flyttade i somras till Bolmsö i Småland och kompisen Sara med familj flyttade till Japan. Visst har de lämnat saknad efter sig, men trots allt finns det många kompisar kvar i Landskrona. Tilda tar så ofta hon kan bussen från Helsingborg till Småland för att besöka Isabelle. Tilda har också under året ytterligare utvecklat sitt goda ordningssinne och kan nu räkna sig till den främsta inom familjen när det gäller ordning och reda på såväl utensilier som ekonomiska tillgånga. Att besöka Tildas rum är som att besöka ett tempel av ordning och lugn. I sanning en skön tillflykt då systrarnas rum inte sällan kan liknas vid ett böljande hav av skolböcker, klädespersedlar, smink, hårborstar och en och annan cd-skiva eller "platt-tång" på drift. Systrarnas smala räddning är inte sällan Tildas ordningssinne, och mer än en gång har hon fått låna ut sina saker eller agera bankir åt systrar i trångmål.

Äldsta systern Ellen är som alltid still going strong. Under året har även hon gjort landvinningar på flera plan. Det som kanske märks mest inom familjen är att forna pojkvännen nu mera är utbytt mot en ny och fräsch dito. Han lystrar till namnet Karl-Gustaf, eller KG som vi säger i den trängre kretsen. KG är en mycket trevlig och distingerad ung man som när han inte studerar ägnar sig åt att på diverse krogar roa stadens befolkning med sitt virtuosa gitarrspel. En sann trubadur som med klassiker som "living next door to Alice" och "House of the rising sun" förgyller Landskronabornas tillvaro. Trots ett Ellen lägger ner en hel del tid på sin moatché så ägnas, till fars stora belåtenhet, även en hel del tid åt skolarbetet. Hon har också på egen hand brutit sig loss från arbetet på STR och den så kallade "förlängda veckopengen". Numera så tjänar hon riktigt hyggligt med fickpengar genom att på kvällar och helger sitta i receptionen på det helt närbelägna gymmet, "Fysiken". Dock har far en reklamation att att ta upp med sin dotter. Som det framgick av förra årskrönikan så löste far årskort på nämnda gymnastiska etablissemang. Detta har icke givit önskat resultat. Fars rondör tenderar alltjämt att tillta trots denna relativt kännbara uppoffring. Ellen hävdar dock fortfarande med en dåres envishet att det inte räcker med att lösa årskort, man måste dessutom besöka "tortyrkammaren" då och då. Något som far hävdar vara onödigt då han mycket hellre sitter på "Seglaren" eller "Strand" om kvällarne, puffande på ett stopp "Borkum" i snuggan och med en Tuborg och kanske en Gammeldansk vid sin sida. Nåväl, nog om det!

Även Ellen har under året visat framfötterna på det politiska planet och även hon har precis som sin yngre syster axlat den relativt tunga manteln som elevrådets ordförande. Ni må tro att det är med tilltagande svårighet som far reder ut politiska, ekonomiska eller ideoligiska debatter hemma vid köksbordet. Nu när han har två sådana politiska tungviktare som debattmotståndare duger det inte längre med förhandlingstaktiska finter i form av halvsanningar och blå dunster. Nej fakta ska det vara, klart och redigt redovisad, något annat duger icke! Ellen har också likt sina systrar under året visat visst intresse för den ädla seglingskonsten. Far ser naturligtvis detta an med viss tillförsikt då bristen på flinka gastar gjort att familjens segelskuta i allt för stor utsträckning fått nöta pollarna i Borstahusens hamn.

Ingen årskrönika är fullständig utan en rapport avseende moderns vedermödor. Hon har precis som förra året haft till sin uppgift att snyta de ibland osnutna ungarna på Svaneholmsgårdens barnstuga. Varje morgon tar hon sin cykel och trampar den korta biten längs strandpromenaden mot Borstahusen. Viss förändring i arbetssituationen har dock skett då hon sedan i höstas kan räkna sig till den fasta personalstaben. Efter ett drygt års vikariat blev hon erbjuden en fast tjänst, och det tackade hon ju förstås inte nej till.

Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att det i årets krönika talas väldigt lite om hästar. Det har sin naturliga förklaring, vi har nämligen gjort oss av med Agnes ögonsten "Chimra". Varför detta undrar ni? Jaa, alla som har sysslat med hästar vet vilka oceaner av tid och pengar man måste lägga ner på de små krabaterna. Till sist kommer man till en punkt där man måste välja. En sen stallkväll deklarerade Agnes att hon svårligen fick studier, vänner och hästliv att rent tidsmässigt gå ihop. Även om hon egentligen inte ville så insåg hon att något måste bort, och det fick bli den egna hästen. När ens telningar för ett så moget och ansvarsfullt resonemang så måste detta hörsammas, och såväl mor som far hade också under en tid sett med viss oro på Agnes alla åtaganden. Därför går nu Chimra åter i sin hage i Mark, saknad av Agnes, familjen och inte minst av alla stalltjejerna som snabbt gjorde Chimra till sin favorit. Även om det numera inte finns någon häst i familjen så har Eva kvar sitt engagemang i ridklubbens styrelse, och flickorna är fortfarande ofta i stallet. Där rider de lektion eller hjälper någon av "privatarna" som för tillfället inte hinner med sin häst.

Slutligen kommer vi till de två i familjen Klintenberg som gjort inga eller endast ytterst blygsamma framsteg under det gångna året, nämligen hunden Totte och far själv. När det gäller Totte så inskränker sig hans utveckling till att han numera kan sitta med en köttbulle på nosen och vänta tills någon av "mattarna" säger varsågod. I övrigt är det samma oborstade men likväl charmiga krabat som alltid. Far har inte i någon större utsträckning suttit med en köttbulle på näsan. Däremot har han i vanlig ordning varit förhållandevis duktig på att oavbrutet och planlöst cirkulera i STR:s korridorer drickandes kaffe. Detta har varvats med en hel del resor och föreläsningar i ämnet utbildningsmaterial och metodik för trafikutbildare. "Sådan husse sådan hund" brukar det ju heta, och när det gäller det stora intresset för god mat och dryck må man säga att det stämmer väl, ett intresse som definitivt börjar sätta sin spår, åtminstone på fars midjemått. Blir det en eller annan stund över så cyklar han gärna ner till Borstahusens hamn där den lilla segelbåten ligger förtöjd. Är vindarna de rätta kastar han gärna loss. Oftast styrs stäven mot Vens norra udde där kan man i lä bakom backafall ankra upp i det kristallklara vattnet, bada och spisa den medhavda matsäcken.

Kära läsare, släkting vän kollega som du säkert har kunnat konstatera vid det här laget så lever vi ett ganska gott liv här i Skåne, och du är förstås alltid välkommen att visitera oss. Avslutningsvis vill jag på allmän begäran från förra året även rapportera om familjens tre kattdjur, Simon, Elsa och Anna-Lisa. De tre små liven mår gott och har acklimatiserat sig väl till livet som stadskatter. En kattlucka är installerad i köksdörren så där kan de via vår bakgård och den lilla gränden nå Södra Långatan för vidare upptäcksfärder och kattstrapatser i Landskronas södra centrum. Lite kuriöst är att Elsa gärna följer med sin gode vän Totte på kvällspromenaderna. Då spatserar hon stolt som en tupp (?) bredvid sin hundkompis och folk förundras inte så sällan över den lilla kavata katten som inte synes vara det minsta rädd för den i jämförelse ganska stora hunden.

Så närmar sig då årets krönika sitt slut. I vanlig ordning vill jag göra det med ett visdomsord. Årets aforism är lånad från den danske tänkaren och filosofen Søren Aabye Kierkegaard och lyder som följer:

"At vove er at miste fodfæstet et kort øjeblik - ikke at vove er at miste miste sig selv"

I sanning en klok man! Med dessa ord önskar min familj och jag Er alla ett riktigt gott nytt år, må lycka och framgång följa oss alla under 2007.

Med vänliga nyårshälsningar från hela familjen Klintenberg

Årskrönika 2006

I vilken familjens vedermödor under nådens år 2006 beskrivs.