Med detta brev vill jag önska dig käre vän, kollega, släkting kamrat en riktig god fortsättning och ett gott nytt år. I vanlig ordning kommer jag att rapportera om familjens framgångar och motgångar under det gångna året. Så käre läsare stjäl dig en stunds lugn och ro, sjunk ner i favorit fåtöljen, njut en god konjak och ta del av familjen Klintenbergs öden och äventyr under det gångna året 2005.
Så länge kyrkböcker har nedtecknats, så länge runor har ristats ja ända sedan inlandsisen och permafrosten släppte sitt järngrepp, så har den Klintenbergska ätten huserat i dalgången kring viskans stränder. Mot denna bakgrund förstår var och en att det var ett stort och i det närmaste historiskt beslut som fattades vid det klintenbergska köksbordet den 24 november 2004. Med röstsiffrorna 4-0, (en avstod) så beslöt vi att en gång för alla dra upp bopålarna och flytta söder ut. Detta beslut att rycka upp familjens rötter och flytta har föregåtts av mycken vånda och många sömnlösa nätter. De vise säger dock att du på ålderns höst ska ångra endast det du aldrig gjorde. Med denna devis i bakhuvudet skred vi med gott mod till verket och genomförde vår plan. Den 11 juni år 2005 gick så flyttlasset till vårt nya hem på Storgatan 14 i Landskrona.
Vad har då i övrigt hänt under året? Har stora framgångar vunnits? Har jungfrulig mark brutits? Har banbrytande tankar tänkts? Ja, käre läsare icke heller årets prestationer går av för hackor, låt mig i korthet och i all anspråkslöshet här redovisa några av de händelser med vilka min kära familj har berikat omvärlden
Vi börjar med familjens verkliga överhuvud, det vill säga min hulda maka Eva. Som framgår av ovanstående så valde en av delegaterna vid familjerådet att lägga ner sin röst. Vem var då detta om inte den kloka och eftertänksamma modern? I sin omtanke om barnen valde hon att låta dem besluta i denna viktiga fråga. När det visade sig att deras vilja gick emot hennes egen så valde hon att stå tillbaka och ställa upp på de beslut som familjen tagit, i sanning en verklig demokrat! Hade fler människor haft denna demokratiska grundsyn så vore jorden en bättre plats att leva på. Just därför är det extra tillfredställande att se Evas acklimatisering till det skånska och med våra mått mätt kontinentala levernet. Eva arbetar nu på en förskola helt nära Borstahusens pittoreska fiskeläger. En kort cykeltur från residenset på Storgatan, längs strandpromenaden och hon är framme på "jubb" som man säger här. Kvällar under årets ljusare del ses hon icke sällan på badpiren "Cement", där tagandes sig ett uppfriskande dopp i sundets bräcka bölja. När inte jobb, bad eller annan aktivitet upptar Evas tid ägnar hon sig gärna åt en god bok i biblioteket i gatuplan. Till våren blir det så åter dags att ta tag i Tottes träning men mer om det står att läsa i krönikans slut.
Även Agnes har funnit sig väl tillrätta här i Skåne, även om hon kanske är den i familjen som mest saknar det gamla livet som inlandsbo och sjuhäring. Hennes nya kamrater Helle, Joy, Jee, Tintin och Fanny gör dock vad de kan för att hon ska finna sig väl tillrätta. Dessutom har Agnes med sig sin ögonsten Chimra som nu mera står uppstallad på stadens ridhusstall. Där har Chimra en i det närmaste pensionatsbetonad tillvaro med många nya hästkompisar och stalledrängar som gör allt för att hon skall trivas och må bra. Även far som inte är att betrakta som den främsta av hippologer kan se att Chimra i fulla drag njuter av stadslivets bekvämligheter.
Agnes skolgång som numera är förlagd till en av stadens friskolor tycks fungera utmärkt. Skolan som tillämpar en mycket fri pedagogik tycks tilltala Agnes. Under eget ansvar levererar hon betyg och omdömen som i varje fall hittills inte lämnat fadern med något i övrigt att önska
Agnes avslutade så året genom att med sin Chimra deltaga i årets luciakadrilj, och toppade dessutom med att helt solokvist sjunga "Nu tändas tusen juleljus". Visst klappar fadershjärtat en aning extra då man får uppleva sin egen lilla ängel stå ensam i manegens strålkastarljus och med sin späda klara stämma sprida julstämning till det på läktarna församlade publikum.
Äldsta systern Ellen har haft ett händelserikt och omvälvande år. Fullt och fast övertygad om att Skene utgjorde universums centrum, runt vilket onyttiga satelliter, befolkade av idiotiska varelser cirklade. Var flytten en arbetsam process för henne. De sista månaderna hemma ägnades ut hjärtskärande farväl från kompisarna, och de första månaderna här fylldes av utförliga beskrivningar av hur Skåne utgjorde världens avträde, och skåningarna var det avskum som befolkade det. Sedan hände något, plötsligt började det dyka upp nya vänner till Ellen i vårt hus, allt fler skåningar betraktades som okey, ja rent av riktigt bra. Utvecklingen fortsatte i den riktningen och om man nu frågar Ellen om hon ska flytta tillbaka till Skene så deklarerar hon frankt, "aldrig att jag flyttar tillbaka till den hålan, det är ju här det verkliga livet finns!"
Också ridintresset finns kvar fortfarande även om det nu klingat av en aning till förmån för nye pojkvännen Ola, som allt oftare ses frekventerar Storgatan. En riktig, och så belevad äkta "skånepåg " att far funnit får gott att i varje fall temporärt göra "patron ur" och låta den annars saltladdade musköten hänga oanvänd på salongsväggen
Så tar oss då ordningen till familjens yngsta förmåga nämligen Tilda. Också hon framlever sina dagar på samma friskola som Agnes. Och när de inte är i skolan tillbringar hon ofantligt med tid framför sin dator där hon kommunicerar med vänner från när och fjärran. Tilda är som vanligt alltid glad och hjälper gärna far med diverse sysslor. Hon är framåt och frågvis och kommer inte sällan med de mest konstruktiva idéerna vid familjens rådslag. Skolarbetet sköts med bravur och studietakten är hög, men det bekommer inte Tilda då varken svenska, matte eller andra ämnen utgör något nämnvärt hinder i Tildas tankevärld.
Även Tildas ridintresse finns allt jämt kvar och många är de timmar som tillbringas bland såväl två- som fyrbenta vänner på stadens ridhus och stall. Där kan timmar och dagar tillbringas med diverse galna upptåg bland nyvunna skånska kamrater.
Herrn i huset då, med vilka krumsprång har han försökt att hålla jämna steg med övriga familjen under nådens år 2005? Nå, inte har de varit särskilt märkvärdiga, men det nya livet i Skåne har naturligtvis inneburit en del förändringar även för honom. Exempelvis så är resväskan nu för första gången på ett och ett halvt år uppackad, ja rentav placerad på vinden (där den hör hemma). En annan nyhet är att han skaffat sig och familjen en liten och anspråkslös men icke desto mindre vacker segelbåt. Med denna sågs familjen med gäster och vänner kajka runt i sundet under säsongens senare del. Vi hoppas naturligtvis på månget härligt saltstänkt seglingsäventyr så snart Bore släpper sitt järngrepp om sundet och dess pärla. Till dess får far nöja sig med att utöva en annan lek som kommit att bli ett stående inslag i vardagen. Nämligen atletiska övningar på för ändamålet inrättat institut. Ja, käre läsare ni läste rätt! När Faen blir gammal blir han religiös heter det ju och det torde stämma väl även i detta fall. Till och med far, denna hullets hyllare och kroppsfascismens främste Don QuiChotte, har nu fallit till föga och av äldsta dottern blivit släpad till det närliggande gymmets inferno av grymma tortyrredskap. Icke desto mindre ses han alltjämt titt som tätt läppja på en konjak, och aptiten på god mat och feta såser synes icke hava blivit mindre. Detta har också trots ivrigt tränande resulterat i en i varje fall enligt egen utsago klädsam rondör.
Årets krönika kan icke avslutas utan att vår egen lille aristokrat omnämns. Totte som snart firar sin tvåårsdag har vuxit från att vara en obildad valp till den sanne aristokrat han verkligen är. Totte blev inte så lite mallig då sakkunniga skånska uppfödare avgivit sitt omdöme och utnämnt Totte till champion och tänkbart avelsämne. Så nu ska Eva gå på kurs och lära Totte att charma domare och uppfödare till att avge välvilliga omdömen om såväl lynne som exteriör. Hela familjen är övertygad om att det hela ska gå helt geschvint då Totte alltid är ytterligt medgörlig. Nåja inte alltid kanske, men vi tror att viss olydnad kommer av att hans hängande öron helt enkelt försämrar hans förmåga att uppfatta vissa kommandon och icke alls på olydnad. Vi får tro att även domarkollegiet är av samma åsikt och förstår att uppskatta Tottes fantastiska kvalitéer.
Därmed avrundar jag årets krönika med en önskan om ett utomordentligt gott 2006, för dig käre läsare och för dina nära och kära. I vanlig ordning avslutar jag med ett visdoms ord. Denna gång är det den kloka och eftertänksamma björnen Nalle Puh som får hjälpa mig att avsluta året krönika med följande citat.
"Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig.
Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."
Nalle Puh
