|
I Jernboden!
Häromdagen skulle jag ta mig an det tomt gapande hålet i tvättstugeväggen som avsaknaden av ett ventilationsdon utgjorde. Det hela var en efterbörd efter den nyligen genomförda uppfräschningen av residensets tvättinrättning. Som vanligt när man genomför projekt av det här slaget är det ofta lite motigt att så att säga ro skutan den sista biten in till land. Det blir ofta en förhatlig liten listpinne som ligger lös, ett handtag som glappar eller eljest någon annan ofärdig detalj som stör och irriterar år efter år. Nu hade jag dock tänk att det för en gång skull inte skulle bli så. Därför tog jag ytterrocken på och Totte i kopplet för att så bege mig till närmsta etablissemang för inköp av ventilationsdon. Det fick bli Överskottsbolaget på Södra infartsgatan. Väl där och framme i hyllan kunde jag naturligtvis konstater att det fanns två olika don. De för ventilationshål med diametern 125 millimeter, och de för ventilationshål med diametern 150 millimeter. Hmmmm… låt se vilket kan det vara, tänkte jag? Efter en stunds funderade beslöt jag att 125 låter lite ojämnt och fjuttigt. Inte kan vi ha ett sådant udda don i vårt annars så rejäla hus? Nej, 150 stiliga millimetrar måste det minsann vara. Knappt var tanken tänkt innan jag rafsade åt mig ett dylikt don för att så bege mig till kassan och där göra upp affären med vederbörande bodbetjänt. Där bytte donet raskt ägare varpå Totte och jag, glada i hågen begav oss hem igen för att dölja det elakt gapande ventilationshålet.
Totte var för dagen ovanligt yster där han sprang vid sidan av cykeln och bröstade upp sig för var tik vi mötte. Hanhundar däremot bemöttes allt som oftast av ett dovt morrande och i värsta fall ett respektingivande skall. Ja, det vill säga inte om den mötande hanen var av alfamodell. I de fallen föredrog Totte att i vanlig ordning diskret dölja sig bakom husses ben och så att säga låtsas som att det regnade. Väl hemma kunde vi knappast bärga oss av iver att få montera det nya fina donet. Efter upprepade och misslyckade försök att montera tingesten kunde vi dock konstatera att 25 förhatliga millimeter skiljde oss från att kröna projektet med framgång. Inte tusan passade det! Jag hade med andra ord och naturligtvis lyckats välja fel vara i affären. Efter att ha funderat en stund på om det kanske ändå skulle gå att banka in det något för stora donet i det något för lilla hålet, insåg jag att lagen om tingens inneboende ondska drabbat mig än en gång. Donet passade inte och det fanns nu ingen annan utväg än att återvända till Överskottsbolaget för att få fadäsen tillfixad.
Jag paketerade på nytt det ickepassande ventilationsdonet och plockade så ut cykeln på gatan igen. Totte var påtagligt upplivad av att det än en gång vankades avbrott i vardagslunken. På vägen tillbaka till affären underlät han naturligtvis inte att återigen kurtisera tikarna samtidigt som konkurrerande hanar bryskt avfärdades. Tillbaka i affären söker jag självklart snabbt upp en bodbetjänt för att till denne framlägga mitt bekymmer. Snabbt och snabbt förresten. Leden av expediter i dagens affärer är nämligen tämligen glesa och Överskottsbolaget utgör sannerligen ingen oas i denna betjäningsöken. Nej, här är det självklart insparat maximalt på den lyx som betjäning utgör. Till sist lyckades jag ändå fånga en expedits uppmärksamhet och framlade naturligtvis mitt ärende med skyndsamhet.
- Hej, jag köpte precis detta ventilationsdon hos er och tyvärr tog jag fel storlek, kan jag få byta?
- Aha ru, haru kvitto, dårå? Genmälde den frenetiskt tuggummituggande ynglingen som i varje fall av klädseln att döma var en av de som var avlönade för att hjälpa kunderna till rätta.
Kvittot ja! Vart tog det vägen? Jag rafsar snabbt igenom rock-, kavaj- och byxfickor, dock utan resultat. Nja det vill säga att helt resultatlöst var det väl inte, men när jag radat upp en tämligen sliten Ratos briarpipa, några hundgodisar och en förverkad biljett från Skånetrafiken insåg jag att kvittot inte stod att finna.
- Eh, jag är ledsen men jag har nog tappat bort kvittot säger jag, men det var helt nyss jag köpte det.
- Aha ru. Hurru, inge byte utan kvitto serrö.
Jag insåg att de var ganska rabiata i sin tillämpning av obligatoriskt kvitto vid byte. Jag insåg också att butikens ägare, troligen på ganska goda grunden, icke hade bemyndigat den tuggummituggande ynglingen att besluta över de 89 kronor som var ventilationsdonets värde. Det var helt enkelt bara att inse att min fadäs med kvittot skulle kosta mig 89 kronor. Icke desto mindre insåg jag naturligtvis också att jag aldrig någonsin skulle ha någon nytta av den felaktigt inköpta varan. Jag blev därför lite storsint och sa till unge herr bodbetjänt.
- Unge man, jag förstår, men jag har ändå ingen användning av den här, du får tillbaka den, varsågod!
Den tuggummituggande avstannar för ett ögonblick sitt tuggande, sträcker ut handen och pekar lojt i riktning mot ventilationstillbehörsavdelningen. Var på han säger.
- Aha ru, du kan hänga tillbaka den själv, du vet ju var den ska va, eller?
Här måste jag medge att jag blev aning bragt ur fattning. Större avsaknad av serviceanda är svår att uppnå, och det är inte utan att man ibland undrar var företagen får fatt i dessa charmtroll. Något tafatt lommade jag dock iväg och hängde tillbaka mitt ventilationsdon på samma krok som jag nyligen hade tagit det från. På väg ut ur affären passerade jag åter ynglingen vars jobb jag skötte, men han var så upptagen med att prata i mobiltelefon att han nog inte såg min snöpliga sorti.
Nu ska vi väl kanske inte hänga ut Överskottsbolaget specifikt. Det ska också i rättvisans namn nämnas att man ofta blir mycket väl bemött i affärer och liknande, men min spaning är att det håller på att ske en förändring. Ta bara en sådan sak som att komma in på Statoil eller egentligen vilken tappstation som helst och frågar personalen efter en glödlampa, eller om de möjligen kan följa med ut och lyssna på något mystiskt ljud i bilen. Si det går inte. För de som jobbar på tappstationer idag är inte bilälskande rockabilly-typer med pomaderat hår och oljiga overaller. Nej, dagens mackpersonal säljer korv och Aftonbladet. De kan också förse dig med alla upptänkliga livsmedel om du så önskar, men se bilar, det vet de oftast inget om.
Samma är det i radio- och TV-affärerna. Förr stod där någon halvnördig audiofil eller radioamatör som visste allt om bikakehögtalare, mellanregister och den direktdrivna skivspelarens överlägsna prestanda. Idag befolkas radio- och TV-affärerna av en annan sort. Affärer och affärer föresten. Köplador stora som hangarer är väl vad det oftast är frågan om. Alla påfallande ödsliga på personal och när man till sist får tag i betjäning så visar det sig att man själv måste kunna allt om produkten. Expediten kan nämligen bara två saker. Lyfta fram lådan med varan i, och slå in den i kassan. Japp, det är allt. Det är till och med så att du i vissa affärer får göra även detta själv. Vem blir först med att låta kunderna tillverka varan också? Förresten, är inte det IKEA:s affärsidé?
Nej, det var som det heter bättre förr. Jag minns min egen entré på arbetsmarknaden. Den skedde i form av att jag under min studietid tog tjänst som så kallad ”bodknodd” på den lokala järnaffären, Jernboden. Det var ett rätt fantastiskt ställe. Där fanns alla upptänkliga förnödenheter, vilket betydde att vi hade närmare 100.000 olika artiklar i lager, de flesta absolut olönsamma. Stället befolkades av ungefär ett dussin bodknoddar som sprang runt mellan hyllorna och hjälpte kunderna tillrätta. Det som kan räknas som lite unikt var att dessa bodbetjänter var ytterligt kunniga och behärskade hela sortimentet i huvudet. Något datasystem för att hålla ordning på det hela fanns förstås inte.
Stället drevs av en energisk man som lystrade till namnet Wernersson. Han hade troligen ett förnamn också men det är i sammanhanget ointressant eftersom järnhandlaren var känd i bygden under namnet Wernersson och inget annat. Såväl professionen som själva etablissemanget hade gått i arv i flera generationer och det var med stor frenesi som han förvaltade detta. Wernersson var till utseendet påtagligt magerlagd och gick (eller snarare småsprang) genom livet med en svagt framåtlutande hållning. Han hade redan i relativt unga år så att säga vuxit igenom hårfästet, och det var utan någon som helst framgång som han envisades med att dölja det hela genom att kamma sina glesa testar över flinten. Nästippen, som han för övrigt höll ganska högt, pryddes av ett par rejäla glasögon vilka krävde ständig justering för att de inte skulle glida av den samma. Wernersson var en prydnad för hela järnhandlarskrået. En sentida försvarare av forna tiders yrkesstolthet. En som satte heder i att ge bästa möjliga service. Den artikel som inte Wernersson hade i lager, eller i varje fall kunde ordna fram fanns helt enkelt inte! Han brann verkligen för sin livsuppgift och det fanns egentligen inget som kunde hejda en affär. Under mina år i affären hörde jag honom aldrig en endast gång bemöta kundernas ibland ganska speciella önskemål med kommentaren:
- Tyvärr, vi för inte den typen av varor. Adjö!
Nej då, han sa alltid:
- En skruv säger du, till en engelsk harv från 30-talet. Hmmm, då tror jag bestämt att det ska vara en treåtting, femsexting i förnicklad mässing med kullerförsänkt skalle och spegelvänd Whittfordthgänga. Jag tror nog att vi har sådana på lager. Låt mig se efter.
Därefter försvann han in på skruvlagret en god stund för att leta rätt på den önskade skruven. I sammanhanget förtjänar det att nämnas att skruvlagret sorterades enligt en oändligt komplicerad logik som det tog flera år att lära sig. I ärlighetens namn kan man nog säga att det mest komplicerade med Jernbodens lagerlogik egentligen var bristen på densamma. Man fick helt enkelt lära sig var varje enskild produkt stod att finna. För det mesta avslutades Wernerssons turer ute på lagret med att han efter en stund kom tillbaka och i triumf bar den rätta produkten fram till disken och den väntande kunden. I sällsynt fall gick det inte så väl, då vidtog en lång och omständlig process med att söka upp den efterfrågade varan bland mängder av produktkataloger. Dessa var oftast i form av pärmar, vissa så omfångsrika att de likt karl XII bibel vilade med ryggarna i särskilda träställningar. Detta för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att bläddra bland det nästan oändliga antalet sidor.
Samma nit, noggrannhet och kärlek till yrket som Wernersson själv visade, förväntade han sig också av sina ”bodknoddar”. Ska sanningen fram så var vi kanske inte riktigt lika entusiastiska som han, men vi gjorde i varje fall vårt bästa för att inte släpa Jernbodens renommé i smutsen.
Som bodbetjänt jobbade man mellan nio och aderton om vardagar, och mellan nio och tretton på lördagar. Arbetet avbröts mitt på dagen för en timmas oavlönad lunchpaus. Utöver den hade vi också sju och en halv minuts avlönad kaffepaus på såväl förmiddagen som eftermiddagen. Det faktum att pausen var avlönad stressade Wernersson enormt. Ty förutom vad som ovan nämnts hade han ytterligare ett signum. Vissa skulle säga att han var snål, men jag vill nog snarare påstå att han var sparsam och försiktig med utgifter. Lön till anställda var naturligtvis en tung börda att bära för den lilla bodens ekonomi. Därför gällde det att få ut mesta möjliga av personalen under arbetstiden. Naturligtvis var det också så att de flesta av oss i personalen hade en liten tendens att tänja en smula på dessa sju och en halvminuters pauser. Det i sin tur resulterade nästan alltid i att Wernersson förevisade hur en arbetsgivarvänlig kaffepaus skola företagas. Det gick till enligt följande.
När man suttit i fikarummet i låt säga sju minuter och fyrtio sekunder, det vill säga på övertid, så small det till i fikarumsdörren. Då var det Wernersson som med sin framåtlutande och lätt småspringande gång gjorde entré. Han hade alltid siktet inställt på kaffebryggaren som stod i den lilla kokvrå som var belägen diagonalt över rummet från dörren räknat. Utan att ta minsta notis passerar han hastigt de ur personalen som satt vid borden. Väl framme vid kaffebryggaren greppade han en mugg, fyllde den till hälften med kaffe, som han sedan i ett enda svep mer eller mindra kastade in i munnen. Jag kan fortfarande inte begripa hur han kunde göra detta utan att totalt bränna sönder sig i munnen. Hur som helst, när kaffet var drucket, small koppen i bänkskivan varpå han alltid tittade förvånat på oss och utbrast:
- Ja, men där är ju ni!
Därefter var uppvisningen slut och han lämnade fikarummet med samma hastighet som han kort tidigare hade äntrat det samma. Hela förevisningen tog max trettio sekunder från entré till det att lugnet åter lägrat sig. Budskap var enkelt, ut och jobba med er, i fikarummet säljer vi ingenting!
En gång hade en av mina kollegor köpt en påse lakritskonfekt som han bjöd på till eftermiddaggsfikat. När vi satt där och mumsade på dessa kom någon på att de till färg och form exakt liknade de plastploppar som satt på pinnarna till de Stiga hockeyspel som vi sålde. Ett faktum som naturligtvis triggade vår förkärlek för practical joke. Av utrymmesskäl lagerfördes en del artiklar i fikarummet. Bland annat fanns där ett stort sortimensskåp med reservdelar till just ishockeyspelen. Ja, det var faktiskt så på den tiden att det fanns reservdelar till ishockeyspel. Hade Honken Holmqvists i stridens hetta tappat greppet om sin målvaktsklubba kunde man helt sonika köpa en ny Honken Holmqvist. I vissa fall, om inte skadorna var för stora, kunde man till och med nöja sig med att bara köpa en ny klubba åt Honken. Naturligtvis fanns alla detaljer även i de ryska färgerna vilket gjorde att det var en ansenlig mängd reservdelar som måste lagerföras. Alla dessa små mackapärer förvarades prydligt sorterade i sortimentsskåpet i fikarummet.
Klockan närmade sig sju minuter och nu var det bråttom om vi skulle hinna spela Wernersson ett spratt. Snabbt tog vi en näve av ”ishockey-spels-pinne-plast-plupparna” och blandade dem med de delikata lakritsplupparna i en liten skål som raskt sattes fram på bordet. Plupparna i plast och plupparna i lakrits var verkligen på pricken lika varandra! Nu var det bara att invänta Wernerssons entré och ”ut-och-jobba-föreställningen”. Det bör nämnas att Wernersson var relativt förtjust i sötsaker, vilket naturligtvis gjorde att det var med viss tillförsikt som vi såg fram emot hans entré i fikarummet. Klockan hade just passerade de sju minuterarna och trettio sekunderarna som fack och arbetsgivare tillsammans utmätt som varande en lämplig viloperiod för utschasade bodbetjänter då det small till i fikarumsdörren. In kommer som vanlig Wernersson. Han rusar diagonalt genom rummet med siktet inställt på kaffemaskinen. Skillnaden denna gång är att hans perifera seende till vår förtjusning registrerar skålen med lakritskonfekt. Mitt för bordet gör han en halvhalt och grabbar en näve lakritspluppar som han i ett enda svep kastar in i munnen. Väl framme vid kaffebryggaren ser vi hur han frenetiskt bearbetar den motsträviga konfekten med käkarna innan han öppnar gapet och kastar in en kopp kaffe, med vilken hela rasket sköljs ned. Därefter tittar han på oss och utbrister:
- Ja, men där ju ni! Innan han lika skyndsamt som vanligt lämnar lokalen.
Vi satt ganska förbluffade kvar och tittade på varandra. Skämtet hade ju tagit en oväntad vändning. Ingen av oss hade räknat med att han skulle sluka plastplupparna. Det var allt med viss oro som vi följde Wernerssons hälsostatus det kommande dygnet. Enligt våra överslag hade han fått i sig minst fyra plastpluppar och det var ju inte osannolikt att de skulle kunna ställa till med en del förtret innan det förhoppningsvis löste sig så att säga den naturliga vägen. Några större problem blev det nog inte för Wernersson framlevde det kommande dygnet med samma frenesi som vanligt. Han visade inga som helst tecken på att det lilla reservdelslager ur Stigas sortiment som han hade mage och tarmar skulle utgöra några problem. Efter några dagar andades vi ut. Tack och lov gick allt vägen och än idag vet jag egentligen inte om det var vi som drev med Wernersson, eller om det till äventyrs var så att det var han som på något sätt drev med oss.
Hur som helst. Bodens kundpopulation utgjordes kan man säga av tämligen udda skaror. Strängt taget kunde den indelas i tre huvudkategorier. Nämligen konsument, som vi internt allmänt benämndes som ”Kreti och Pleti”. Utöver dessa fanns byggare och vanliga ”bonndjävlar”. De olika kategorierna var tämligen lätta att artbestämma och det var också i det närmaste en överlevnadsfråga att som bodbetjänt att ha en utvecklad förmåga i att katalogisera kunderna. Detta eftersom den ena kategorin var mer svårbetjänad än den andra. Om vi börjar med den enklaste så var det utan vidare ”kreti-och pleti-kattegorin”. Denna utgjordes av sådana existenser som till exempel traktens pensionerade småskollärare, kommunala tjänstemän eller helt enkelt vanliga industriarbetare. Dessa handlade utan undantag för egna surt förvärvade och skattade löne- eller pensionspengar. Det innebar att inköpen ofta var behändigt små, och att de dessutom tog en icke oansenlig del av bodbetjäntens arbetsdag i anspråk. Alltså allt igenom goda kvalitéer, i varje fall ur bodbetjäntens perspektiv. Fru Kreti skulle ofta ha något så enkelt som en ny rostfri kastrull, en förskärare eller en skalkniv. Inget av det hon skulle ha erbjöd något större motstånd att expediera. Inte heller herr Kreti:s önskemål brukade innebära något egentligt slit. Han skulle ha sådana saker som fönstertätningslist, telefonspik eller en och annan talgboll till småfåglarna. Alltså å det hela taget behändiga små affärer som kunde genomföras utan större ansträngning.
Om nu konsumenterna var enkla att expediera så var det värre med ”Bonndjävlarna”. De skulle allt som oftast ha ganska besvärliga grejer så som taggtråd, hässjegarn eller osläckt kalk. De förnödenheter som dessa kunder tarvade förvarades inte inne i affären utan på ett kallager som gick under benämningen Whiskan och som var beläget ute på bakgården. Det var ett ytterligt mörkt, kallt och rått ställe som inte gärna besöktes i onödan. Att där dessutom var så skitigt och dammigt att man såg ut som sotarmurre i plytet efter att ha varit där och rivit i grejerna, gjorde ju inte saken mera attraktiv. Nu var det som sagt rätt lätt att identifiera en kund av denna kategori genom att helt enkelt okulärt besiktiga densammes exteriör. Var man sedan lite smidig gick det inte sällan att spetsa in sig på en bekvämare kund och överlåta bonnläppen åt någon kollega.
Nåväl, hur såg då kategori Bonndjävel ut? Jo denne hade till att börja med alltid en hållning böjd av många års slit i steniga åkrar. Därvid hade han också snedslitna träskor och de krumma benen skylda av ett par utrangerade, tunnslitna kostymbyxor, åtsnörda kring den magra midjan med hampgarn. På överkroppen, en rutig flanellskjorta och knoppen prydd av en gul keps från Lantmännen med smäck i grön genomskinlig plast. Utöver detta kännetecknades den agrara delen av vår kundkrets dessutom av det enkla faktum att de utan undantag omgav sig med en tämligen påträngande doft av pudrett.
En dag när jag stod böjd vid kassadisken och nogsamt kretade ner något trovärdigt på ett med karbonpapper försett fakturaunderlag, tittade jag upp och fann en representant från det agrara broderskapet stående mitt framför mig. Det var för sent att undvika kunden varför jag framtvingade ett vänligt
- Med vad kan jag hjälpa min herre? samtidigt som jag sopade ner fakturaunderlaget i lådan för dylika.
Mannen i fråga visade sig var ett riktigt praktexemplar av agronomskrået. Han bar alla obligatoriska och ovan nämnda yttre attribut samtidigt som han dessutom var ytterligt orakad. Ur den tämligen tandlösa munnens gipor rann misspridande små rännilar med av tuggtobak och snus brunfärjat saliv. Efter en djup slemharkling lät mannen sig undslippa ett mumlande:
- Hmmf, jaou sullaou haou sånna masaourl!
Jag tittade troligen ganska förbluffat på mannen. Det visar sig alltså att han inte bara var sinnebilden av den Västgötske bonden. Hans tal var dessutom behäftat med en obegriplig och av triftonger svårt kontaminerad dialekt. Jag hade självfallet ingen som helst aning om vad mannen i fråga ville, varför jag uppbringade all min koncentration och sa:
- Ursäkta…?
- Jaou, jaou sullaou haou sånna masaourl! upprepade mannen, nu lite högre än tidigare.
- Eeh, ja ha, jag vet inte om vi för dylika, försökte jag.
- jaou sullaou haou sånna masaourl, upprepade mannen nu ännu högre än tidigare.
Jag insåg naturligtvis att det inte gick att fråga mer utan gav mig istället på en tolkning. Med lite vilja skulle hans uttalande kunna tydas till, ”jag skulle vilja ha en sådan som man har när man sår”, alltså en så kallad stroller. Även om det inte riktigt var säsong för dylika apparater så beslöt jag mig för att det var just en stroller som denne fornlämning från kommunens ytterområden behövde. Eftersom årstiden gjorde efterfrågan på såvagnar liten, var dessa i väntan på våren undanstuvade på vårt mest otillgängliga lager, nämligen Whiskans loft. Dit ledde en smal och trång trapp. Ja, trapp och trapp förresten, den var väl mer att likna vid en så kallad ”hönsastege”, eftersom den dessutom sluttade mycket brant. Som du kanske förstår hade jag ingen större lust att plocka ned de fyra-fem olika modellerna av såvagnar för den branta trappstegen. Nej, Jag beslöt att istället att försöka baxa gubben uppför stegen för att sedan hålla hela säljshowen uppe på loftet. Sagt och gjort. Efter mycket bökande lyckades jag få upp gubben på loftet varpå jag började bryta i de undanställda och delvis nedmonterade såvagnarna. Säljföreställningen gick väl kanske inte så bra och på grund av de yttre förutsättningarna drog den också ut en del på tiden, men gubben följde min föreställning med visst intresse. Efter en stund, när jag inte hade så mycket mer att säga om de olika modellernas förträfflighet, gjorde jag ett litet uppehåll i säljsnacket för att på så sätt ge gubben en möjlighet att ställa eventuella frågor, eller kanske rent av meddela avslut.
Gubben förblev dock tyst, endast med undantag från hans rossliga andning som inte på något sätt hade blivit bättre av den tämligen strapatsrika klättringen upp på loftet. Det var inte mycket mer jag kunde göra annat än att mana på gubben en aning.
- Nå vad sägs, skulle denna kanske passa? sa jag, samtidigt som jag gjorde en gest åt den apparat som var förenad med den högsta avansen.
- Njaou, njäe mumlade gubben.
- Kanske denna istället, lite billigare, lite enklare men ändå en mycket prisvärd produkt, försökte jag.
- Njau desse ä braou um en sa så, sa gubben, men jag sulle ha liniment te min värk!
Först då föll min pollett ned. Det gubbfaan försökt säga hela tiden var att han ville ha Masol. Alltså liniment av prima kvalitet. Han måste trott att jag var komplett galen som släpat upp honom på ett otillgängligt lagerloft och där förevisat såvagnar! Det var kanske därför han hade låtit mig hållas och inte avbrutit mig tidigare? Ensam på ett otillgängligt lagerloft tillsammans med en uppenbart galen bodbetjänt gjorde väl gubben skraj helt enkelt! Inför detta pinsamma faktum blev jag naturligtvis aningen bragt ur fattning men lät ändå, så naturligt som situationen medgav, undslippa mig ett överslätande:
- Jahaja, liniment, då blir det sportavdelningen om jag får be!?
Jag kan garantera att den repliken i detta sammanhang är tämligen knivig att leverera på ett trovärdigt och naturligt sätt! Jag försökte dock efter bästa förmåga att låtsas som att det är världens mest självklara sak att alltid först förevisar såvagnar för alla kunder, oavsett vilka önskemål de än har! Därefter följde jag den lille krumme mannen till sportavdelning och gav honom en tub Masol. Han krafsade fram tre och femtio ur sin slitna smålandsbörs, överräckte dem till mig och försvann sedan så skyndsamt som hans slitna lekamen tillät. Mig veterligen har bonngubben efter denna extra ordinära insats från undertecknads sida aldrig mer besvärat Jernboden med sin närvaro.
Om betjäningen av agronomkleptomanerna bjöd visst motstånd så var det ofta än värre att expediera kategorin byggare. Även byggare var tämligen lätta att urskilja. De fanns i två kategorier. Antingen var det en representant ur arbetarkollektivet. Dessa kallades oberoende av den enskilda individens ålder för gubbar. Alternativt kunde vår enkla bod besökas av en av byggbranschens tjänstemannarepresentanter. Dessa gick under benämningen ”verkare”. Gubbarna kännetecknades av att de naturligtvis bar blåbyxor av hängslemodell. Dessa bars över en rutig flanellskjorta om de var snickare eller över en blå och vitrandig murarskjorta, om de tillhörde murarskrået. Verkarna å sin sida bar luggsliten manchesterkostym vars nötta armbågar försetts med skoningar av skinn. Till deras uniform hörde påfallande ofta också en slips. Gärna en stickad sådan i någon murrig färg. Oavsett om det var en gubbe eller verkare som skulle betjänas så skulle de ofta ha riktigt jobbiga saker. Sådant som till exempel armeringsjärn och cement eller bruk. Var det en gubbe som skulle betjänas var det ofta ingen större fara. Dessa var vana att hugga i själva och hade man tur behövde man inte göra så mycket mer än att hålla upp dörren åt dem. Var det en verkar däremot var oftast rollerna de omvända. De följde inte alltid ens med ut på gården utan lät den stackars bodbetjänten lasta deras bil medan de själv pratade affärer med Wernersson. På den här tiden var cement och bruk inte som idag förpackade i 16 kilos påsar med bärhandtag. Nej, någon medeltida förpackningsingenjör hade kommit på att 50 kilo är en lagom mängd att lyfta från en pall upp på ett lastbilsflak! Har du någon gång lyft en 50 kilosäck vet du att det gör sig inte självt precis. Dessutom var det ju rätt sällan som de skulle ha bara en säck!
En annan kategori som väl får sägas tillhöra byggarna var sprängarna. Denna kategori var särskilt lätt att urskilja av den enkla anledningen att den representerades av en enda person, nämligen Kjell Sprängare. Kjell var en ganska vildvuxen kuf från de glest befolkade skogarna utåt Älekulla. Han försörjde sig nödtorftigt på det enda han kunde, nämligen att spränga saker i luften. Ibland när han fått lite större uppdrag kom han till oss för att bunkra dynamit och tändhattar. Dessa förvarades i ett litet, i sockeln inmurat skåp som öppnades utifrån gatan. Av utrymmes- och säkerhetsskäl förvarades naturligtvis bara mycket små mängder dynamit i detta skåp. Det betydde att om Kjell skulle laga till en lite rejälare laddning tarvades först ett besök i dynamitkassun. Kassun var ett stabilt bygge med nästan metertjocka betongväggar. Den var belägen en bra bit ut i skogen.
Att expediera en dynamitaffär var en av höjdpunkterna i en bodbetjänts ganska enformiga och instängda liv. Det gick till så att man ur nyckelförrådet hämtade fram kassunnyckeln. Det var en minst sagt imponerande pjäs, nästan en halv meter lång! Sedan hoppade man in i Kjell Sprängares gamla rostiga Volvo Duett och for så de cirka tre kilometrarna ut till dynamitkassun i skogen. Resan förgylldes allt som oftast med någon av Kjells mer eller mindre sannolika dynamitskrönor. Väl framme öppnade man den tunga ståldörren och sedan langades det dynamit för allt var tygen höll. Vägen tillbaka var alltid lite extra spektakulär. Inte nog med att man hade flera hundra kilo dynamit bakom ryggen, herr Sprängare körde dessutom ungefär som en biltjuv. Med regelefterlevnaden i Kjells sprängningar var det nog lite si och så men med en sak var han väldigt noga. När han hade dynamitlast i bilen flaggades det reglementsenligt rött. Det var ingen liten fjösig trasa som Kjell hade till varningsflagg. Nej, en stor och ilsket röd fana fördes på en gösstake som han för ändamålet monterat på biltaket. Återtåget var alltså i det närmaste revolutionärt, ackompanjerat som det var av den röda fanans intensiva smattrande i fartvinden. Det var inte utan att man kände sig lite som Che Guevara när Kjell sladdade upp Duetten på trottoaren framför Jernboden för att släppa av mig och den halvmeterlånga nyckeln.
Ett par år senare visade det sig att det var ett ytters klokt beslut att förlägga kassun en bra bit utanför byn. Några dåligt informerade banditer tog sig nämligen för att göra inbrott. Vad de förväntade sig kunna bärga ur kassunens innanmäte är osäkert men troligen hade de inte räknat med att finna dynamit. De forcerade nämligen ståldörrens lås med lite sprängdeg. Det måtte ha blivit otroligt förvånade över kvalitén på degen. Jag kan nämligen garantera att det inte är någon bra idé att spränga sig in i ett dynamitförråd. Man skulle rent av med visst eftertryck kunna påstå att ett dylikt tilltag är en otroligt dålig idé.
Kassun var vid tillfället nyss påfylld och den lilla sprängdegsladdningen utlöste en smäll som fick hela kommunen att rysta till en aning. Vi får hoppas att dynamitarderna hade lång stubintråd, för explosionen kom att pulverisera allt inom en hundrametersradie mätt från epicentrum. Var de i närheten av explosionen torde de ha blivit molekylärt finfördelade. Det betyder i sin tur att man än idag inte vet om deras osaliga andar svävar över sprängkratern eller om de rent av kom undan med blotta förskräckelsen. Oavsett vilket spränger de sannolikt aldrig mer en dynamitkassun!
Nu var det emellertid långt ifrån alla dagar i Jernboden som erbjöd några mer spännande inslag. Strängt taget kan man utan vidare påstå att bodknoddens vardag oftast var rätt långtråkig. Vissa dagar var det tämligen glest med kunder och då gick timmarna naturligtvis oändligt långsamt. Dock har man inte roligare än man gör sig, varför vi bodkollegor brukade muntra upp varandra med diverse mer eller mindre genomtänkta hyss. Ibland gick en del hyss lite snett och det är ju naturligtvis dem som man kommer ihåg bäst. En gång kom jag och en av mina kollegor på att vi skulle spela Wernersson ett lite spratt. Eftersom vi visste att han alltid var den förste som anlände till boden om mornarna tänkte vi att vi skulle passa på att skrämma upp honom en aning. Det förhöll sig nämligen så att Jernbodens jakt- och fritidsavdelning var förlagd till källaren under gatuplan. Längst in i hörnet av källaren låg också personalrummet. Det som var lite speciellt var att strömbrytarna till källarens belysning satt på en pelare en bra bit in i källaren. Kom man först på morgonen fick man alltså treva sig genom dunklet fram till pelaren med alla strömbrytare. Väl där tände man belysningen för att sedan ta sig vidare till personalrummet för att hänga på sig sin expeditrock och ta en kopp kaffe.
En dag skulle jag och min kollega låsa panget eftersom Wernersson var upptagen på annat håll, och därmed hade lämnat boden lite tidigare än vanligt. Det var då vi kom på den som vi tyckte briljanta idén att det kunde vara lustigt att hänga upp en av skyltdockorna i en strypsnara i taket nere i den dunkla källaren. Tänk vilken överraskning för Wernersson när han skulle tända ljuset morgonen där på! Sagt och gjort. En av skyltdockorna som för tillfället exponerade en klassisk blå träningsoverall med gula revärer monterades snabbt och obemärkt ned från sin plats i skyltfönstret. Därefter tassade vi, bärandes den gamla skyltdockan mellan oss till båtavdelningen. Där skar vi till en rejäl bit grovt tågvirke av vilket vi gjorde en präktig hängsnara. Sedan kastade vi änden av snaran över en balk i källartaket och hivade upp dockan. För att ytterligare förstärka den lustiga effekten hade vi också ekiperat dockan i en av våra expeditrockar. Tanken var att Wernersson inte skulle se den hängande dockan förrän han trevat sig fram genom mörkret i källaren och slagit på ljuset vid pelaren. Då skulle han naturligtvis se den stackars bodknodden dinglande i taket och uppge ett fasanfullt skri. Kanske skulle han också manas till några sekunders eftertanke över hur hårt han driver sin personal innan han konstaterar att han återigen blivit utsatt för ett practical joke.
Min kollega och jag skrattade så vi tjöt när vi tänkte på hur lång Wernersson skulle bli i synen när han gjorde den makabra upptäckten. Skämtet var perfekt. Tajmat och klart in i minsta detalj! Mycket nöjda låste vi boden och begav oss hemåt den kvällen.
Emellertid visade det sig att det var en liten grej som vi hade glömt vid planläggningen. Wernersson kom visserligen alltid först på morgonen, men vad vi inte räknat med var att boden städades varje kväll av en något överårig och lätt hjärtsvag skurgumma. Boende i huset vittnade om att kvällsvarden den aftonen genomskars av ett så fasanfullt skri att blodet frös till is i ådrorna. Det var naturligtvis skurgumman som kommit på kvällen för att som vanligt treva genom mörkret fram till pelarens strömbrytare och slå på ljuset. Denna gång möttes hon av en syn som hon naturligtvis aldrig skulle glömma. I taket snett ovanför henne dinglade den med expeditrock försedda skyltdockan. Gummans gamla och svaga hjärta hoppade över både ett och två slag innan den värsta chocken lade sig. Wernersson, som också bodde i huset, rusade naturligtvis ned i boden och fann där den likbleka gumman sittande på trappans nedersta steg och jämra sig. När hon hämtat sig en aning fick Wernersson en sådan kaskad av skäll att han sent skulle glömma det. Enligt uppgift krävdes det såväl en stor mängd övertalning som löneförhöjning innan Wernersson lyckats förmå den chockade gumman att inte omedelbart säga upp sig. Jag kan garantera att det var en sammanbiten butikschef som mötte oss morgonen där på. Wernersson var högröd i ansiktet och frustade likt en uppretad tjur då han föreläste för oss om hur vårt oansvariga beteende sånär hade kostat den gamla städerskan livet.
Efter denna händelse hade vi ett litet helsike med Wernersson. Han var vrång och tvär och missade inte ett tillfälle att göra livet surt för sina expediter. Vi insåg naturligtvis att han hade rätt goda grunder för sin sinnesstämning varför vi tog det hela med jämnmod. För att påskynda processen med att få Wernersson på humör igen upphörde vi temporärt med våra små practical joke. För att ytterligare smörja Wernersson fjäskade vi ohämmat för kunderna, i varje fall när han såg på. Det var under den tiden som jag fick ett ganska ovanligt återköpsärende som nog skull kunna lära ynglingen på Överskottsbolaget ett och annat. Ja, alltså han som jag berättade om inledningsvis. Han som inte ville låta mig byta ventilationsdonet eftersom jag inte hade något kvitto.
Nåväl in i boden kom i varje fall en av ortens mer paranta damer. Innanför dörren stannar hon kort, skannar av stället med blicken som fastnar på mig varpå hon likt en pansarkryssare styr kosan i min riktning. Eftersom Wernersson är i närheten anlägger jag mitt mest fjäskiga smil och gör i det närmaste en hovbugning inför pansarkryssarens ankomst. Ja, jag vet jag gick nog lite långt för i ren förskräckelse stannar damen till ett par meter ifrån mig och börjar rota i sin rejält tilltagna handväska. Efter en stund hittar hon vad hon söker och räcker fram det mot mig och säger.
- Unge man. Jag inköpte å detta etablissemang för en tid sedan ett stycke förpackning med dubbelhäftande tejp. Emellertid har jag ingen användning för den varför jag önskar återlämna densamma. Går det bra?
- Självklart går det bra att återlämna en vara, fattas bara annat. Finns möjligen något kvitto som verifierar köpet?
Pansarkryssaren tittar förvånat på mig och säger:
- Kvitto, vad är det för trams! Unge man jag handlade i den här boden långt innan du var född. Kvitto,bah… misstror junker en äldre dam? fräste hon.
- Nej absolut inte madam, säger jag med ett smörigt leende.
- Vi struntar själfallet i kvitto. Ge mig varan så ska jag genast ordna med ett återköp.
Damen överräcker rullen med dubbelhäftande tejp till mig. Jag kunde då inte undgå att se att förpackningen var öppnad. Ett faktum som brukar försvåra ett återköp. Därför var jag tvungen att fråga damen.
- Ursäkta mig damen, jag vill inte verka näsvis men det verkar som att förpackningen är öppnad!?
Inför detta påstående tittar damen på mig med en förvånad min och säger:
- Självklart är den öppnad. Hur skulle jag annars komma åt tejpen? Jag har använt endast tjugo centimeter av den samma och jag önskar självfallet betala för den tejp jag använt!
Lika självklart som det var för henne att man kan lämna tillbaka en halv tejprulle, lika självklart var det för oss att ta tillbaka den. Jernbodens filosofi var inte att alla affärer skulle vara hundra procent vinstmaximerade. Wernerssons tanke var nog mer att ett långsiktigt och stabilt arbete med hög service och kvalitet i längden ger en trogen kundkrets. Lite som Karl Gerhard sjunger, ”Vi tar in på gungorna vad vi förlorar på karusellen”. Jag vet inte om han hade rätt men det var ett sympatiskt sätt att arbeta på och kanske något för Överskottsbolaget, Statoil och andra serviceinrättningar att fundera över?
Nåväl hur gick det då med hålet i tvätthusväggen och det trilskande ventilationsdonet? Jo, andra försöket lyckades betydligt bättre och nu mera sitter det ett stiligt don med perfekt passform i hålet, men särskilt billigt blev det ju inte. Det blev så att säga ”Priceless”, inte bara för Kalle i reklamen utan även för mig. Tack för det Överskottsbolaget!
|
