20111121 Man är nyss återkommen från utlandet. Ja, det vill säga Italien närmare bestämt. Vi har i år, likt alla andra år varit där för att på något litet sätt bidraga till årets olivskörd. Kanske är det ändå mest för att vederkvicka den egna själen som vi ständigt återkommer till olivlunden. Knatandes upp och ner utmed Sabinebergens terrasserade sluttningar gives gott om tid för kontemplativa funderingar, under det att de gamla knotiga olivträden krattas rena från sitt svarta guld.

Processen är naturligtvis helt manuell och sker på exakt samma vis idag som på de gamla etruskernas tid. Det hela går till så att laget lägger ut nät på marken under träden. Sedan sätter man igång att med långa och korta krattor, kratta grenarna rena från oliver. Dessa ramlar ned i nätet och samlas upp i backar för vidare transport till pressen. Där pressas oliverna helt mekaniskt på sin olja, inga kemikalier tillsätts, inget raffineras. Nej, allt sker utan modernt ”effektiviseringsmumbojumbo” och ur pressen rinner den mest fantastiska råvara man kan tänka sig. Hundra procent äkta olivolja!

Under arbetet gives goda möjligheter till funderingar och filosofiska utvikningar, såväl enskilt som i gruppen. Arbetet avbrytes när var och en så önskar och man kan om man vill luta sig bakåt en aning, rikta ansiktet mot solen och bara njuta av att få vara en del av guds sköna ordning. Så ljuder snart klockan i dalen till lunch och siesta. Bärandes på fyllda olivsäckar ger sig plockarna iväg ner för bergen för att bli utspisade.

Som alltid gives god lunch och naturligtvis egenproducerat vin. Lunchen pågår så länge man vill, ingen sneglar på klockan eller trummar med fingrarna. När man spisat sin lunch och dåsat ett tag i solen kommer som regel arbetslusten krypande igen och laget äntrar så åter sluttningarnas träd för fortsatt skörd.

Eftermiddagens skördearbete pågår tills solen går ner och det inte längre är möjligt att arbeta. Passet avslutas då alltid i cantinan där vin dricks och dagens skörd och spörsmål summeras. Därefter en kort vila innan middag serveras. Kvällens middag är dagens höjdpunkt. Då är alla med. Maten är självklart lagad med stor omsorg och vinet flödar. Skratt och gamman växlas med sång och bullrigt tal. Vi dricker varandra till och berömmer oss för dagens skörd och kloka konklusioner. Så går dagarna i olivlunden i mänskligt maklig takt och man kan bara vara tacksam för att man fått vara med ännu en gång.

Då kryper inte sällan den nordeuropeiske lutheranen i kroppen. Sinnet förmörkas av djävulska effektiviseringstankar. Tänk om man skulle ta och ersätta krattan med maskiner? Då skulle arbetet gå så mycket lättare! Visserligen skulle maskinerna kräva stora investeringar men det skulle man kunna fixa genom stordrift. Tänk att slå samman flera gårdar och flacka ut terrasseringarna så att de blir lättare att nå med de tunga maskinerna. Förresten, inte märks det om man späder ut oljan med 20 – 30 procent raffinerad smörja? Då skulle ju lönsamheten öka!

En mekaniserad process kan givetvis inte kombineras med vinsusiga skördearbetare, nej det får bli nolltolerans där. Sedan är det ju luncherna och siestan. Faktiskt tar det nästan en timma att ta sig till och från lunchen. Om man istället tog en matlåda med sig skulle man kunna plocka en timma mer varje dag, vilket ytterligare skulle öka lönsamheten. Ja rent av är det så att om den italienske lantarbetaren skärpte till sig en aning och blev mer högproduktiv, skulle han förmodligen tjäna så mycket pengar på sitt hårda slit att han någon gång om året skulle kunna unna sig att njuta av en skön semester. Tänk vad härligt att få pausa en vecka och bara glömma det evinnerliga slitet i den förbannade olivodlingen. Han skulle då i sprit kunna dränka sin sorg över den undermåliga smörja till olja vars produktion han är del i! Oh, hur härligt skulle det inte vara!?

Ett annat roligt spörsmål som diskuterades i plockarlaget var det moderna samhällets övertro på individens vilja att välja. Allt ska väljas. Välj el, välj pensionsbolag, välj skola, välj ränta, välj telefonbolag, välj TV-kanaler, välj vad du vill välja och välj sådant som du inte visste var val. Vad handlar allt detta om egentligen om inte att ingen vågar ta ansvar. Genom artificiell valfrihet kan alla missförhållanden skyllas på den enskilda individens felaktiga val.

Det här som ”Quello Che Cé Cé”kommer in i bilden. Quello Che Cé Cé är namnet på en bykrog i närheten av olivgården och namnet betyder ungefär, ”det som finns, det finns”. Här finns mycket men ingen valfrihet, det finns inte ens någon meny. Det som den något barske krögaren för kvällen har i karotterna det är vad du kommer att få äta. Detta kan låta lite sovjetiskt men egentligen är det rätt tilltalande. Krögaren är ytterligt kunnig på det italienska kökets smaksensationer och tack vare att han styr och ställer som han vill är det ingen risk att någon klåpare till gäst dränker den lufttorkad skinkan i tomatketchup och sköljer ner den med Cola. Nej, krögaren tar det fulla ansvaret för din smakupplevelse genom att fatta besluten åt dig. Hur skönt var det icke att slippa ögna kvadratmeterstora obegripliga menyer. På Quello Che Cé Cé är det bara att lojt sjunka ner i ett hörn och låta sig omhuldas av dem som vet vad man behöver. Leve bristen på valfrihet!