|
Årskrönika 2011 "En sång till livet!"
”Svarkor di har ett maie, maie dypt melanom som viser alle tejn ti å vare malignt. Min ambitsion aer til å skjaere det ud, tros dess störelse!”
Med dessa ord inleder den danske läkaren vårt år 2011. Det ska visa sig komma att bli inledningen på en resa mellan hopp och förtvivlan. Nu ska inte denna årskrönika bli en djupdykning i mitt hälsostatus, men det blir naturligtvis omöjligt att skriva en krönika utan att nämna hur cancern förändrade mitt och vårt liv.
Det är en märklig upplevelse att få reda på att man är svårt sjuk, utan att ha det minsta symptom. Det är helt enkelt svårt att ta till sig. Särkilt när läkaren bryter på danska och intensivt suger på sin snugga!
 Sitt rökande och sitt ursprung till trots visade det sig dock att han hade rätt. Jag övergick därför raskt till vård under Lunds universitetssjukhus försorg. Därefter har ett stort antal operationer och jakt på de förhatliga cancercellerna vidtagit. Hur denna resa slutar vet blott Gud, men en sak är säker, livet kan förändras snabbt!
Plötsligt har småkäbbel om allsköns vardagsförtretligheter kanske inte försvunnit, men fått en helt annan och förmodligen också mer rätt dignitet. Det får numera stå tillbaka för andra, viktigare saker och det är vad årets krönika ska handla om, viktiga saker.
Det kanske viktigaste och finaste man kan göra som människa, är att göra något för någon annan. Att hjälpa en medmänniska utan bakomliggande syften eller tankar på egen vinning, det är fint det. Tyvärr är det så att jag ibland kan känna att detta är mänskliga kvalitéer som kommer lite i skym undan i dagens egofixerade samhälle. Därför vill jag i denna krönika utnämna ”Årets medmänniska”. Utmärkelsen går till en sann hjälte, en spridare av ljus och glädje, en bestämd men ödmjuk kravställare, en livscoach och inspiratör. 2011 års medmänniska är ingen mindre än Eva! Under hela året har hon stöttat mig och lotsat mig igenom oräkneliga läkarbesök, kontroller, samtal, operationer och konsultationer. Alltid har hon funnits med, även om det ibland har medfört ganska stora uppoffringar för hennes egen del. Stort tack för att du finns Eva!
 En annan viktig och stor sak som skett under 2011 är att vi gått från att vara en stor och bullrig familj med tonåringar, till att vara endast tre i familjen. Det har definitivt blivit lugnare i vårt numera blå gathus på Storgatan sedan Ellen och Agnes tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm för att där förtjäna sitt levebröd på Gamla Enskede Bageri. Där bjuds underbart bröd och gott kaffe. Eller gott och gott förresten. Gott är i dessa sammanhang i sanning ett understatement, utsökt är nog ett adjektiv som passar bättre. Sedan Ellen och Agnes gjorde sin entré på Gamla Enskede har stället förvandlats från ett gediget bageri med tillhörande och ytterst modest fik till att vara slikt men nu med kaffebar "top notch". Ur Lamarzzochon lirkar de unga damernas flinka händer varje dag hundratals utsökta cappucinos, espressos och cortados till kaffetörstande 08:or. Så gott är det att en gammal LCHF-facist som undertecknad, vid besök då och då unnar sig ett avsteg från den smala rätta läran, och njuter en kopp kaffe med tillhörande macka av stenugnsbakat surdegsbröd.
 Agnes som trots sin litenhet är familjens stora globetrotter inledde året med arbete i bjär kontrast till att servera kaffe åt Stockholms burgna förortsbor. Hon tog nämligen en liten sväng till Afrika, Kenya och Nairobi. Där arbetade hon ett par månader på ett av stadens många hem för fattiga, föräldralösa och övergivna barn. Där var det långt ifrån självklart med tillgång på mat, vatten och elektricitet. Det finns ingen anledning att glorifiera dessa omänskligt hårda levnadsvillkor, men glädje och skratt fanns ofta ändå, omständigheterna till trots. Något vi kanske borde tänka på ibland, innan vi tar till brösttoner och klagosång för bagateller. Ja, sådan eftertanke är minsann viktig så det förslår.
Agnes och hennes kompis Tintin har sedan de återkom till Sverige samlat in rätt mycket pengar till barnens skolgång. Nu är dock de pengarna slut varför de startar en ny insamling. Är du nyfiken på detta och kanske också kan tänka dig att bidraga med en slant så gå in på deras blogg jambokenya.blogg.se
 Ellen då, vad hittar hon på när inte plikten kallar? Ja, egentligen vet jag inte så mycket om det, eftersom det nu var ett år sedan hon flyttade till Stockholm. Täta kontakter till trots är det naturligtvis nu lite svårare att rapportera om damernas liv än när de så att säga ”bodde himma”. En sak är dock säker och det är att en hel del tid tillbringas tillsammans med pojkvännen Gustaf. En riktigt bra påg verkar det vara. Inte minst imponeras svärfar av mågens intresse för gamla saker i allmänhet och gamla bilar och båtar i synnerhet. Det bådar gott inför Karolinas vårrustning. Naturligtvis vill jag också passa på att hälsa Gustaf hjärtligt välkommen i familjen. Hoppas att vi ofta får nöjet att ha dig och Ellen som gäster här på Storgatan. Vad ”Gurra” inte vet ännu är att han spelar en central roll i svärfars planer på att förverkliga en gammal dröm. Nämligen att bli lycklig ägare till en Jaguar Sovereign, british racing green, naturligtvis. I den skulle Eva, Totte och jag företa söndagsturer på den skånska landsbygden och njuta av att värdigt färdas fram på säten i äkta skinn och blicka ut över instrumentering i ädelt trä. Sådana planer kräver dock kunnigt folk i kulissen och det är där Gustaf kommer in, men som sagt, det vet han inte ännu :-)
 Vad av vikt har då yngsta medlemmen i familjen hittat på under 2011? Ja, hon har en ganska tuff tillvaro för närvarande. Borta är liv och kiv med systrarna och kvar som sällskap finns bara mor och far. Ett betydligt mera stillsamt dito än vad Tilda kan förmodas önska. Tilda är nu inne på tredje året av idogt pendlande till Malmö och har därmed blivit en av Skånes tågpendlingshjältar. De som lågmält muttrande uthärdar på blåsiga perronger väntande på ständigt försenade tåg. Nu syns dock ljuset i tunneln i form av vårens studentexamen. Förutom skolarbetet och umgänge med den rika vänskaran odlar Tilda likt sina systrar ett kaffeintresse och även hon har utbildat sig till barista. Undertecknad har också mer eller mindre ofrivilligt dragits med lite i kaffesvängen. Tilda har nämligen släpat hem en enorm espressomaskin, som vi numera härbärgerar i Kaffehörnan i Storgatans kök. Där diskuteras olika bönors kvalitéer och malningsgrader. Dessutom tränas undertecknads förmåga vid ångtappen. Snart ångspinner far nästan lika perfekt homogeniserad mjölk som familjens professionella baristor. Det ska dock tilläggas att lite vid sidan av vårt kaffealtare, där kaffemaskiner och kvarnar tronar, står fars gamla bryggare kvar. Ibland bryggs på den en kopp hederligt ”bonnjava” som sveps utan krusiduller, kanske med en liten ”virre” därtill om den råa skånska vintern behöver jagas på flykt.
Förutom våra barns väl och ve har i huvudsak tre viktiga saker kommit att prägla vårt 2011. Nämligen Karolina, Leve livet och ”det vanliga”. Om vi börjar med Karolina så är det den dam som jag näst efter Eva tillbringar mest tid med. Karolina är sex meter lång, två meter bred och byggd 1950 i ek och Oregon Pine. Under hennes durkar dunkar gemytligt en likaledes gammal hederlig Albinmotor. Karolina är en patinerad, spetsgattad skönhet som i sommar har tagit oss på oräkneliga och härliga turer. Ofta har de gått till ”sandplättarna”, där friska bad på finaste sandbotten bjuds långt ut i sundet. Eller så har vi trafikerat hamnen och Gråen, gjort strandhugg på Seglar´n eller Pumphuset för en kopp kaffe, ett glas vin eller en öl och Gammeldansk. Tack för det Karolina!
En annan stor och viktig händelse var sensommarens fest ”Leve livet”. Eva och jag har kamperat ihop länge och delat mycket glädje och sorg. Mot bakgrund av vår nya livssituation kände vi att vi ville manifestera vår kärlek till varandra genom att helt enkelt gifta om oss! Sagt och gjort, inbjudningar gick ut, men vi avslöjade inte för någon att vi tänkte börja festen med löftesförnyelse i kapellet. Det skulle bli en överraskning. Vilken fest det blev! Jag får gåshud bara jag tänker på larmet från nästan hundra gäster som glammar, skålar och minglar. Lägg därtill alla fina, roliga och underfundiga tal, all god mat och dryck och den härliga musiken. Så fantastiskt blev det att det hela resulterade i ett helt uppslag i Landskrona Posten. Tack till alla som bidrog till årets upplevelse!
Det sista och kanske det viktigaste som hänt i vårt 2011 är den nya insikten om livets viktigheter. Den sammanfattades fint av nyårsaftonens "Vinterpratare" i P1, Tomas Sjödin:
”Det är det vanliga som är det viktiga”
Det är ett visdomsord som vi verkligen försökt att leva efter under 2011. Ett år som på många sätt varit mycket kämpigt för oss, men som samtidigt har bjudit på massor av små men fantastiska vardagsupplevelser. Min uppmaning till dig käre vän, släkting, kollega eller annan läsare blir därför att försöka ta vara på det vanliga. Livet består till stor del av en lång rad av vanliga händelser. Tänk på att var och en av dessa vanliga händelser är helt unik och på så sätt egentligen ganska ovanlig!
Med detta lilla visdomsord vill vi önska dig ett fortsatt gott 2012, lev väl!
Kaffeturné med Agnes och Tilda
 20111229 På väg mot Helsingborg för kafferesa med Agnes och Tilda. Tilda kör, hon är duktig även om hon eller kanske snarare hennes P.T (personliga Trafiklärare) glömt att informera om att Sverige övergick till högertrafik 1967. Nåja det gick i varje fall bra och nu är vi tillbaka på höger sidan med våra nyvunna trafikkunskaper.
Sådär ja då var vi framme i Helsingborg där kaffe nu inmundigas på Koppi. Där bjuds egenrostat etiopiskt kaffe. Det ska nämnas att Tilda rattade oss elegant genom staden och avslutade med en perfekt fickparkering mitt i centrum! Inte illa. Vi ska få njuta ett kaffe med "Stockholmsprofil". Agnes och Tilda snackar obegripliga termer med baristorna här. Jag försöker se kunnig ut och hoppas allmänt på att det inte ska ställa några kvistiga frågor.
 Man borde kanske ha en egen rost också. Får den plats i kaffehörnan i köket tro?
Japp, nu är det Étoile som får besök. Ett kaffe mer i min smak om jag ska vara ärlig. Robust härlig kaffesmak. Även här diskuteras bönor, malning och rostning med den vad det verkar pålästa baristan.
Så har vi bytt chaufför och är på väg till Love Coffee i Lund där kaffemostrarna ska få ännu mera gott kaffe. Passerar nu flytdockan eller vad man nu ska kalla den, för flyter det gör den minsann inte :-)
Efter visst letande på diverse industriområden i Lunds utkanter och efter några telefonsamtal kommer vi fram till att Love Coffee är en importör som saknar eget kafé. De rekomderade dock Patisseriet på Klostergatan. De servarar deras kaffe. Där är vi nu och njuter av kaffet. En dubbel espresso fick det bli för min del. God men enligt Agnes inte riktigt extraherad. Fråga mej inte för jag vet inte.
En sak vet jag dock. Lund är inte lärdomsstaden utan fikastaden. Tusan anodar vad mycket folk det är och vad många fikaställen de har! Mysigt så man får rysningar. Sista anhalten på kafferesan blir Landskrona och Storgatan där far ska bjuda på en utsökt Coretto.
Mammon vs Basusjärnet 1-0
20111223 Det är "lillejulafton" som man säger här i Skåne och viss julefrid börjar lägra sig över residenset. Saker och ting börjar komma i ordning och det är helt enkelt ganska klart för ett par dagars julfirande. Nu ska jag inte moralisera över julfirandet, men visst är det ganska lustigt att det för två tusen år sedan kom en man till jorden som tog avstånd från allt vad överdåd och frosseri heter. En man som predikade måttfullhet och idkade ett tämligen asketiskt leverne. En enkel man som drev månglarna ur templet och gav uppblåsta fariseer och skriftlärda en match. Denna mans födelse förtjänar verkligen att firas, det är inte det jag menar, men vem kom på idén att den ska firas genom att vi vältrar oss i överdåd och frossar i mat och dryck. Jag undrar vad Jesus skulle ha gjort på Väla i julruschen? Eller han kanske skulle han väntat till mellandagsrean med inköp av plasma-TV och iPad? Ja vem vet, han kanske hade gillat hela klabbet? De hade nog inga köpcentran i Kanans land kan man tro. Neej, får jag tid mellan Lutfisken och doppet i grytan kvistar jag nog över till Sofia Albertina för en stunds kontemplation och fundering över vad det hela egentligen gäller!?
Nåväl det får vara som det vill med den saken. Jag gläder mig mycket åt att få fira ännu en jul med mina nära och kära. Jag vill också passa på att önska dig käre läsare en riktigt god jul. Dessutom vill jag påminna om att vi kryssar som vanligt på julafton, inget fusk här inte!
Så mycket bättre….!
2011212 När jag var ung fanns det en och sedermera två kanaler på televisionen. Sändningstiderna var ytterligt begränsade och underhållningsvärdet begränsade sig till Hylands hörna, Staffan Westerberg och Anita och Televinken. Alla vi som levde under denna Stalinistiskt torftiga television drömde om landet i väster. Där fanns det minsann åtminstone 56 olika reklamfinansierade kanaler där allsköns lustifikationer presenterades 24 – 7. Lättsamt, kundanpassat, strömlinjeformat och fjärran från public service högtflygande folkbildande ambitioner. Vem minns inte den folkstorm som följde i kölvattnet av Jakob Dahlins ”skål ta mej faan”! En bög som drack alkoholhaltiga drycker i TV och dessutom hade mage att skåla med folkhemmet! Vilken fräckhet! Ja det var tider det. Numera har vi importerat hela skval-tv eländet med hull och hår. Förr betalade man licens. Nu betalar man licens, boxavgift, kanalavgift. pay per wiev-avgift plus att drygt 20 procent av tiden fylls med reklam för dambindor och undergörande små kapslar som kan få vilken åldring som helst att skutta runt och åka skidor som Ingemar Stenmark, ja i varje fall nästan. Mellan dessa burleska inslag av reklam sänder man program av så kallad reality-karaktär. Det betyder att man tar ett antal förvirrade individer och sätter de i sammanhang där de inte hör hemma och sedan hetsar man dem till att begå dumheter och göra varandra illa. Ska jag vara ärlig har jag svårt att till fullo uppleva njutningen av att titta på eländet.
Det är då som ett ljus uppenbarar sig i mörkret. Det ljuset heter ”Så mycket bättre”. Jag har svårt att föreställa mig hur det gick till när den iden kläcktes men det bör ha varit ungefär så här.
Scenen är en brainstorm på ett TV-produktionsbolag i Stockholm. Idétorkan är total. Va tusan ska vi hitta på för nytt program?
- Hmmmm
- Tänka. tänka, tänka…
- Krafs, krafs, krafs ( i det fjuniga skägget)
- Jag vet jag! Vi låser in ett antal ungdomar med problem i ett hus, häller i dem massor av sprit och lurar dem att skämma ut sig!!!
- Ledsen Nisse men den idén är gammal. Har du hört talas om Big Brother?
- Hmmmm
- Tänka. tänka, tänka…
- Krafs, krafs, krafs ( i det fjuniga skägget)
- Nu vet jag! Vi låter några kvasikändisar springa runt på ett fånigt fort mitt ute i havet och samla nycklar åt små dvärgar med ring i örat!
- Ledsen Börje men den idén är också gammal. Har du hört talas om Fångarna på fortet?
- Hmmmm
- Tänka. tänka, tänka…
- Krafs, krafs, krafs ( i det fjuniga skägget)
- Nu vet jag! Jag har det! Tänk om vi lät människor med någon bokstavskombination springa runt och få på käften i ett vattenland i Sydafrika. Det skulle kunna bli riktigt roligt!
- Ledsen Nils-Arne men den idén är gammal. Har du hört talas om Whipe out?
- Hmmmm
- Tänka. tänka, tänka…
- Krafs, krafs, krafs ( i det fjuniga skägget)
- Nu vet jag ropar plötsligt Sofia som är Prao på firman.
- Ah, vad vill du nu då. Kan du inte bara koka kaffe och i övrigt vara tyst!
- Jo, men jag kom på en smart grej!
- Ja, vad då då?
- Jo vi tar ett par ytterligt begåvade artisten, estradörer och underhållare sedan låter vi de hylla varandras genialitet genom att göra ännu mer genialiska tolkningar av varandras verk!
- Ja,, så kan de kräla i gyttja också!
- Neeej
- Jo, men de skulle kunna slå varandra på käften i varje fall!?
- Neej, varför då?
- Neehe men de skulle väl i varje fall kunna få förnedra varandra på något sätt?
- Nej jag tror att folk vill ha vänliga program utan konflikter. Program där kvalitet, talang och ödmjukhet lyfts fram.
- Hahaha det var det dummaste jag har hört. Tror ni att Svensson vill se och höra sånt strunt!?
Ja, ungefär så där måste det ha gått till. För på något sätt kravlade sig ett underbart program upp ur reklam-tv träsket. Ett program som vädjade till människors goda sidor. Ett program som vädjar till den goda smaken. Ett program som hyllar de egensinniga artisterna som kör sin grej oavsett om de är proggare, eurodiscodunkare eller leverantörer av slagdängor eller smäktande ballader. Sedan kan jag tipsa om att använda timeshift-funktionen på digitalboxen. Är du lite flink på tangenten slipper du nämligen att var 15:e minut påminnas om att såväl proggaren Wiehe som den skönsjungande Laleh likt alla andra är sponsrade av Lönneberga skinka och rengöringsmedlet Mr Muscle!
Länge leve den fria konsten! (å tack till alla artisten i detta program, fy farao vad ni är duktiga)!
OBS, gamla artiklar är flyttade till arkivet
|
