Discipulus est prioris

  posterior dies.

Årskrönika 2012

2012 inleddes som de flesta år med en lång, kall och mörk vinter. Skillnaden var att just denna vinter var, eller i varje fall upplevdes som särdeles lång kall och mörk. Den ville liksom aldrig släppa taget. Tiden ägnades mest åt att laga mat och pyssel med hemsidan klintenberg.net. Ja, hemsidan förresten. Den spräckte 10.000-vallen. Det vill säga att det registrerades över 10.000 unika besök på ett dygn. Sidan har ju kommit att bli lite av ett forum för Melodikryssare vilket gör att trafiken är väldigt livlig. Det har fått mitt webbhotell One.com att vid flera tillfällen stänga ner sajten. Vid flera tillfällen har det också varit betydande driftsproblem. När jag kontaktat dem anklagar de mig för att spamma. När jag lugnt och fint försöker förklara att det inte är spam utan bara tusentals glada Melodikryssare som försöker hjälpas åt så känns det inte riktigt som att de tror mig!

Efter regn kommer solsken och efter vinter kommer vår. Så även år 2012. I april kröp vi ur vårt vinteridé och ställde kosan mot Frankrike, Provence och Hyéres. Där tillbringades några riktigt härliga dagar tillsammans med kusin Martin och Maria där de har ett litet mysigt ställe. Vi var inte där så länge men genom Martins försorg känns det ändå som att vi hann se allt. Det var inte utan att man stundom fick hjärtat i halsgropen då Martin rattade hyrbilen på de slingriga bergsvägarna på ett sätt som fick de franska bilisterna att framstå som fegisar! Tack ändå Martin – ”You are an excellent driver!”

Den stora grejen med våren var annars Evas 50-årsfirande. Vi hade bestämt att inte fira så stort utan istället åka till Stockholm, bo på hotell och ha det bra. Så blev det verkligen också. Vi hade underbara majdagar i Stockholm. Dessutom hade tjejerna fixat 50-årsfest på Gamla Enskede Bageri. Många släktingar hade mött upp för att fira världens bästa Eva på hennes 50-årsdag.

Så kommer då sommaren och därmed Tildas student. I tre år har hon pendlat mellan Landskrona och Malmö för att gå på Cybergymnasiet. Men i år var det hela över och vi firade med en fantastisk baluns på roddklubben i Landskrona. Många släktingar och vänner hade mött upp och vädret visade sundet och Landskrona från dess allra bästa sida. En härlig kväll, ett avslut som tål att minnas, bra jobbat Tilda!

Så kom semestern, en tid i lugnets tecken. Många små utflykter blev det, men mesta tiden tillbringades hemma i Landskrona med Karneval, Venturer och diverse badturer med Karolina till Sandplättarna och Gråen. Om jag ändå ska välja ut några särskilda semesterhändelser så kommer besöket i Motala högt på listan. Eva och jag var inbjudna till Ellens svärföräldrar Marianne och Krister i Motala. De unga tu hade tidigare under året deklarerat att de hade för avsikt att gifta sig år 2013 vilket gjorde att det kändes naturligt att stifta bekantskap med Gustafs släkt. En sådan kunglig vistelse vi hade på ”Geddornas” fantastiska ställe mitt i Motala ström. Att äta och dricka gott samtidigt som man stiftar nya bekantskaper med intressanta människor det är fantastiskt. Stort tack Marianne och Krister för några fina dagar.

En annan nästan magisk semesterhändelse var när Agnes och hennes Robin ställde till med familjefest på vår bakgård. Eva och jag var på några dagars semester på Österlen men åkte hem för att vara med. Det är inte ofta som hela familjen är samlad numera så när det trots allt sker är det tillfällen att minnas. Att sedan få komma som inbjuden gäst till sitt eget hus och bli omhuldad av dessa mat- och smakexperter är en upplevelse som inte går av för hackor!

Så kommer då höst och sensommar. Sedan länge hade vi planerat att åka till Italien för att där fira alla 50-åringar i bekantskapskretsen. Tyvärr blev det ingen Italienresa för min del eftersom min läkare avrådde från att åka. Mina blodvärden var på grund av pågående cytostatikabehandlingar för dåliga för att resan skulle vara riskfri. Att leva med cancer är att leva i en verklighet där kartan snabbt kan ritas om. Det är inte mycket man kan göra åt det. Vi beslöt därför att Eva skulle åka ändå, så kunde jag kanske komma efter senare om värdena blev bättre. De blev lite bättre men det gick dock inte att få tag i biljetter till ett rimligt pris. Då ringer kusin Martin och meddelar att han hade en vakans på höstens grabbsegling och livet blev genast lite lättare att leva igen. Eva fick en fin Italienresa och jag fick ändå några dagars trevlig höstsegling i Göteborgs skärgård.

I september blev den hemmavarande familjen också ännu lite mindre eftersom Tilda stack till London för att på ort och ställe söka jobb och äventyr. Det torde ha gått ganska bra för hon är kvar där ännu och verkar trivas stort. Snart sticker Eva och jag dit för att hälsa på. Jag ser mycket fram mot den resan. Det känns skönt att barnen är företagsamma och verkar klara livet ute i stora vida världen bra men det är samtidigt lite tomt i huset nu när till och med minstingen Tilda har flugit ut. Det ska bli riktigt roligt att träffas igen Tilda! Jag lovar att vi ska ha med massor av svenskt godis!

En annan fantastisk upplevelse var höstens tur till Grythyttan. Moster Astrid och Ola bjöd på svampplockning med tillhörande tre rätters på gästgiveriet. Ett sådant härligt ställe! Det kanske mest fantastiska var att hundar var minst lika välkomna i matsalen som människor. Totte njöt sannerligen kungligt då han lät sig trakteras med allehanda av kockens läckerheter. Att allt serverades Totte på ett eget bord med linneduk och eget porslin var något som Totte sannerligen verkade uppskatta.

I oktober blev det ytterligare en resa till Stockholm. Agnes fyllde 21 år och bjöd på otrolig middag på stjärnkrogen Mistral där hennes Robin och ibland även hon själv jobbar. Jag tror aldrig att jag någonsin tidigare varit med om ett sådant crescendo av smaker. Jag älskar folk som går ”all in” och här prutades inte en millimeter på smak och kvalitet. Man kände sig som en kung och att Agnes och Robin tillkännagav att de tänker flytta till Malmö gjorde ju inte saken sämre. Välkomna hem till Skåne igen Agnes och Robin!

Året lider så mot sitt slut och ni som känner oss vet att det brukar betyda olivskörd i Italien. Detta år var inget planerat eftersom vi hade tänkt att det skulle räcka med en Italienresa. Men eftersom jag inte kom iväg på den och då blodvärdena hade repat sig så pass att min läkare kunde välsigna en resa så kändes det som att de ändå var läge att sticka iväg. Jag och kompisen Jörgen skaffade biljetter och gav oss iväg till det undersköna Lazio för att hjälpa vännen och kollegan D.G med skörden. Jag är otroligt tacksam för att vi kom iväg. Vi hade underbara dagar i olivlunden. Vädret var det bästa tänkbara. Om dagarna skördades oliver och om kvällarna var det som vanligt fest. Denna gång toppat med D.G:s stora 60-årsbaluns på Citadellet. En sådan fest det blev! Jag kommer aldrig att glömma den. Det blev också sista gången jag träffade D.G. Kort efter hans hemkomst till Sverige förolyckades han i en helt osannolik jaktolycka. Det är tragiskt och ofattbart. Händelsen är en brutal påminnelse om att det absolut inte finns några garantier för morgondagen. Därför finns det bara en sak att göra, lev idag!

En krönika är inte fullständig utan att nämna något om äldsta dotterns göranden under 2012. Efter en lång period av otacksamt slitjobb tröttnade Ellen på de egofixerade ”lattemorsorna” i Gamla Enskede och slängde förklädet på golvet och gick hem. Säga vad man vill om skitjobb men de höjer ungdomarnas studiemotivation! Ellen ägnar sig numera åt filosofiska studier på universitetet i Stockholm. Hon har också blivit söderböna på allvar då hon, Gustaf och Gustafs dotter Siri bytt sin trånga etta på Hornsgatan mot en betydligt större och finare lägenhet på Bergsundsgatan.

Därmed börjar det bli dags att avsluta årets krönika. Det brukar jag som den minnesgode känner till att göra med något litet tänkvärt visdomsord eller citat. Aldrig har valet av visdomsord varit enklare. Jag har tidigare nämn det i årets krönika men det tål att upprepas hur många gånger som helst!

Lev idag!

Därmed vill Eva och jag tacka er alla för ett strålande 2012 och önska er ett gott nytt 2013!

Julevangeliet enligt Sverker

20121228 Aj då, jag har tyvärr varit lite slarvig och helt enkelt missat att önska dig gode läsare en god jul. För detta ber jag om ursäkt och försöker i görligaste mån rätta till det med en sen men hjärtlig önskan om en fortsättning som inte ska gå av för hackor.

Så här i juletid är det ju en hel del saker som man inte kan undgå att ”spickulera” en del i och jag tänkte helt frankt trötta dig käre läsare med mina julfunderingar. Som detta med evangeliet till exempel. Det är ju en sjö av spekulationsuppslag att ösa ur. Jag gör därför ett litet urval.

Låt oss börja med bebådelsen. Ingen, varken troende eller icketroende kan nog annat än att hålla med om att människans fortplantningsmekanism är ganska raffinerad. Eftersom gud är alltings skapare får vi utan vidare omsvep betrakta honom som konstruktör även i detta avseende. Så långt allt gott och väl. Problemen uppstår när han själv ska inträda i jordelivet. Då väljer han att inte använda sin egen uppfinning utan kör istället med någon slags bebådelsepryl som måste varit ofantligt jobbig för Maria. Tänk att förklara detta för nära och kära på ett trovärdigt sätt. För att inte tala om hur jobbigt det måste ha varit för Josef! Varför bad gud inte bara Josef och Maria att fixa hans sons ankomst till jorden på det vanliga sättet? Hur mycket enklare hade inte det varit och då hade man sluppit alla misstankar som än idag florerar om att det faktiskt var så det egentligen gick till.

En annan grej som är knepig med julevangeliet är det här med stallet eller grottan. Jag har läst evangeliet fram och tillbaka, vridit och vänt men hittar ingenstans ett enda ord om varken något stall eller grotta. Vad som däremot står är att det inte fanns plats för dem på härberget varför Maria tog Jesusbarnet, lindade det och la det i en krubba. Var denna krubba stod placerad står det däremot inget om. Visst, det är ju sannolikt att en krubba finns i ett stall men säkert är det ju inte.

Det kan ju ha varit så att grannen till härberget tyckte synd om Josef och Maria och bjöd in dem till sig. Han hade kanske ingen vagga utan gick istället ut i garaget och plockade in den nästan oanvända krubban som han köpte till sina döttrar då de var i ponnyåldern. Sedan bäddade han fint i den och ställde in den till Josef och Maria i gästrummet. Alltså jag säger inte att det var så det gick till men läser man evangeliet ordagrant (bokstavstroget) så skulle det mycket väl kunna ha varit så.

Varför var de då över huvudtaget i Betlehem? Ja, här kommer ju den berömda skattskrivningen in i bilden. Ja, ni vet den som hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Problemet är bara att Quirinius inte var ståthållare i Syrien. I varje fall inte just då. Dock är det nog så att makthavare då liksom nu var roade av att inventera sitt skatteunderlag. Folkräkningar var helt enkelt rätt vanliga. Men att folkräkningen skulle tvinga iväg dem från Nasaret till den ganska avlägsna staden Betlehem är kanske inte så troligt. Det hade nog räckt om Josef "skäggat" över till den mest närbelägna staden och där anmält sitt intresse av att betala skatt och gå i krig om det så önskades. Marias närvaro vid en sådan folkräkning var helt ointressant, hon kunde helt enkelt ha stannat hemma och strukit babykläder och fixat i barnkammaren.

Varför traskade de då ända till Betlehem? Ja, inte vet jag, men Maria och Josef visste ju att de skulle föda guds son och att det enligt profetiorna skulle ske i Betlehem. Skulle profetian bli uppfylld fanns sålunda inget annat val för dem än att bege sig dit. Troligt är alltså att det var profetian och inte romarna som tvingade de unga tu att vandra i fyra dagar för att helt i onödan skattskriva sig i Betlehem.

Väl framme i Betlehem var det som sagt fullt i alla härbärgen. Nu berodde nog inte detta på skattskrivningen för de var rätt segdragna historier. De kunde ta något år eller så. Nej, det berodde nog helt enkelt på en viss underetablering av hotell i Betlehem. Men som sagt vi vet ju egentligen inget om hur de övernattade. Vi vet bara att det inte fanns någon tillgänglig babysäng utan att det fick bli en krubba.

En annan sak jag har undrat över är de tre vise männen Kaspar, Melcior och Balthasar. Det är något skumt med dem. För de första, hette de verkligen så? Det låter ju som ett kringresande cirkussällskap! Kollade i bibeln och helt riktigt, det står inget där om vad de hette. Nej, namnen har kommit till långt senare och man får ju lov att säga att den ”copyn” var påhittig. Namnet på trion är ju hur coolt som helst!

Trio förresten, var de verkligen tre? Kolla bibeln igen…, rätt käre läsare det står inget om hur många de var. De kan ha varit två, eller fyra, åtta, tolv eller flera hundra, det vet vi inget om. Dock vet vi att det levererade tre olika sorters presenter nämligen guld, myrra och rökelse. Om vi då antar att de bar var sin gåva och att alla de olika typerna av gåvor var i singular, ja då blir ju antalet tre. Alltså tre vise män. Vise och vise förresten. Det står väl egentligen inget om att de skulle ha varit särskilt visa. De var dock stjärntydare, det vill säga astrologer. Jag vet inte hur ni känner det, men när jag hör ordet astrolog så inte är det ordet vishet som jag direkt associerar till.

Okey, det kommer ett gäng astrologer. Då undrar jag följande. De kom ju fram ganska långt efter själva födelsen. Stod då alla inblandade som saltstoder runt krubban och log fånigt i tretton dygn till dess Kaspar and friends hann fram? Vad gjorde Josef under tiden? Rullade hatt? Dags för nya efterforskningar. Nu börjar det bli riktigt knivigt för julevangeliet visar sig nu vara inte en berättelse om själva födelseögonblicket utan en beskrivning av tiden efter själva födelsen. De tre vise männen. Eller hur många och hur visa de nu var kom inte trettondagar efter jul. Nej, de kom troligen fram långt senare. Flera månader eller kanske till och med år senare.

De kom då knappast fram till det ställe där Jesus föddes utan till någon mer permanent bostad som Josef och Maria under tiden hade råddat fram på Betlehems ganska tuffa bostadsmarknad. En egen fundering i sammanhanget är det himlafenomen som ledde de vise rätt. Var det ingen annan som undrade om det? Om en stjärna hade lyst intensivt på vårt residens på Storgatan i ett år så hade nog i varje fall grannarna undrat vad som var i görningen!

Med detta utrett blir det inte så mycket kvar av bilden av den helga natten. Tyvärr slutar det inte med detta kära läsare. En inte fullt så nogräknad munk, ja rent av en slarver till munk har också lyckats fippla till det med årtalen. Denna slarver är orsaken till att om vår tideräkning ska stämma så skulle Jesus troligen ha varit ca fyra år gammal redan när han föddes!

Men herdarna då, herdarna, det var väl ändå inget konstigt med dem? Nja det är lite lurigt med dem också faktiskt. Att de överhuvudtaget finns med är kanske inte så konstigt. Med deras närvaro i berättelsen tror jag att gud vill signalera sin anspråkslöshet. Gud tycks liksom BP och Carl-Henric Svanberg vilja säga att, ”We care about the small people”! På så sätt tycker jag att herdegrejen funkar men det blir ändå problem. Varför undrar du? Jo, ingen ansvarfull herde skulle ens tänka tanken att valla sin hjord ute i december. Det är helt enkelt för kallt (om inte annat så för herden själv). Alltså måste det ha varit på en varmare del av året, annars faller hela herdeinslaget och det vore ju synd.

Anledningen till att vi firar på juldagen kan nog snarare tillskrivas det faktum att de tidiga kristna för enkelhetens skull återanvände redan etablerade högtider. Det blir ju liksom enklare att införa en ny religion om folk får fortsätta festa på samma sätt som tidigare. Man byter bara helt sonika ut själva anledningen till festen! Och ska jag vara ärlig så tror jag inte ens att alla kristna firar Jesu födelse på samma dag!

Jaa gode läsare, efter denna dissikering av julevangeliet där jag kapat bort sådant som diverse historiker och skriftlärda har skarvat ihop bit för bit för att fylla ut den i botten rätt torftiga historian så återstår egentligen inte särskillt mycket. Annat än själva budskapet då vill säga. Jaha vilket är då det säger du! Nu lite förvirrad efter det att jag ryckt undan julmattan under dina fötter. Jo, självklar är julens budskap följande:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Lucas 2:14)

Eller som jag brukar säga

 ”var snälla och rädda om varandra, så fixar sig nog resten ska ni se”

God jul och god fortsättning!

Midvinterrapport

20121219 Det är mörkt och kallt och man känner sig allmänt ruggig. Lusten att skriva infinner sig knappast men det ska ändå bli en liten rapport. Eva och jag (och Totte och Elsa förstås) är numera ensamma på Storgatan. Det är strängt taget lugnt som en filbunke. Lite tråkigt men som sagt oerhört lugnt. De unga damerna finns ute i världen. Vi hör av dem då och då och det verkar som att de har det ganska bra. Ellen finns i Stockholm där hon håller på med sina studier. När inte dessa tar upp hennes tid verkar det som att hon ägnar sig mest åt att fixa i den nya lägenheten och åt att laga god mat tillsammans med Gustaf och Siri.

Agnes den spjuvern är på väg från Stockholm till Malmö. Dock tar hon vägen över Panama City. Vet inte om flygbiljetterna var billigare om man for via Panama men där är hon nu i varje fall. Det är kaffet och dess odling som ska studeras men känner jag de unga damerna (Agnes, Lisa och Tintin) rätt så är de nog inte dummare än att det passar på att ha lite skoj också.

Så har vi då Tilda och hon finns ”som vanligt” i London, där hon jobbar och sliter. Ja, det vill säga att sliter det gör hon nog men av de knapphändiga Facebookrapporterna att döma så njuts livet också en hel del. Stolt meddelade hon häromdagen att hon blivit månadens anställde! Det är något jag aldrig lyckats med (och aldrig kommer att lyckas med) trots ganska många år i arbetslivet. Det kan väl därmed kanske inte sägas vara mina är takter, men takter det är det! Keep up the good work! Jolly good Tilda!

Här hemma lunkar det på som vanligt. Staden rustar för 600-årsjubileum och det märks minsann. Det putsas och fejas i vart enda gathörn. I våra kvarter innebär det att på Lilla Strandgatan (som är den stora Strandgatan. Till skillnad från den Stora Strandgatan som är den lilla.) har upprustning företagits. Tjusigt som attan blev det. Även Konsthallen och skulpturparken har fått sig en liten uppfräschning med stämningsfull belysning av skulpturerna. Hoppas att någon klok person i stadshuset kommer på att även Jönsaplan behöver en röjning, där ser nämligen rätt bedrövligt ut. Vilket är konstigt för det är vad alla kommunalråd och tjänstemän har utsikt över från sina kontor.

Även när det gäller de lite större projekten tuffar det på. Nyhamnsporten börjar ta form ordentligt och när det gäller byggandet av den nya marinan så har etapp Kassakroken precis startat. Ven-terminalen på Skeppbron är klar sedan en tid och nu har också den nya fina Venbåten, Uraniborg kommit från varvet. Än så länge är det provkörning och intrimning som gäller men jag hoppas snart kunna företa premiärtur.

Karolina står sedan några dagar på land igen. Det var planerat upptagning tidigare men då vi överraskades en aning av den tidiga vintern han is lägga sig och vi fick avvakta blidväder. När sådant om sider infann sig kunde hon bändas loss ur isen och bogseras till Lundåkra där hon varsamt lyftes i sin vagga för säker vinterdvala.

Snart är det som sagt jul och jag vill avsluta rapporten med min önskelista. Jag önskar mig:

- Fred på jorden.
- Mat och rent vatten till alla.
- Sjukvård och omsorg till alla som behöver det.
- Möjlighet för alla att utbilda och bilda sig.

Ja, jag tror vi stannar där så länge, men har du efter detta resurser över skulle det sitta fint med ett fat kryddiga korvar, lite goda ostar och ett glas gott rött vin. Detta kan med fördel toppas med en mild Davidoff och en Konjak av modest kvalitet (ingen idé att kasta pärlor, om inte åt svin, så i varje fall åt mig).

Det var en kort midvinterapport. Glöm nu inte att kryssa på lördag och att ta det lite piano innan jul, släpp in lite frid i stugan, Mammon mår bara gott av en stund ute kylan. Så blir det stundom tid för såväl basusjärnet i krubban som tomten och en och annan mugg glödgat vin förstås!

Lev väl, kryssa lugnt!

Till minne av Magnus

Jag är en ordgubbe. Mycket snack och lite verkstad heter det ju men för mig är orden verkstad. De är mitt levebröd. De kommer till mig ganska enkelt. De sviker mig sällan, men ibland händer det saker som är ofattbara. Då ord saknas. Då till och med jag tystnar.

Ett sådant tillfälle var i söndags då budet om gode vännen Magnus Svenssons plötsliga bortgång nådde mig. Det gick inte att ta in och jag förstår det fortfarande inte. Magnus eller D.G (Den Gamle) som jag brukade kalla honom lärde jag känna under en tid då vi båda vuxenstuderade i Örebro. Han kom att bli en av mina absolut bästa och närmsta vänner. Vi har fortsatt att umgås sedan dess och höjdpunkterna har naturligtvis varit den årliga olivskörden i Italien.

Tänk att för bara några veckor satt vi i Cantinan, drack vin, summerade dagens skördearbete och tänkta tankar i olivlunden. För bara några veckor sedan hade vi stimmig 60-årsbaluns på Castellet. I allt elände är jag väldigt tacksam för att jag fick vara med även i år. Nu är Magnus borta. En jaktolycka satte stopp för hans jordeliv. Obegripligt, meningslöst och tragiskt.

Magnus var en unik person. Han besatt en mängd mycket goda och i dagens samhälle rätt ovanliga egenskaper. Jag skulle vilja beskriva Magnus med fyra ord. Snäll, generös, ödmjuk och kompetent. Detta är ovanliga och fina egenskaper i en värld där det mesta går ut på egen vinning. Magnus hade inget som helst behov att framhäva sig själv. Han var stabil och trygg både som vän och yrkesman.

Jag är otroligt tacksam för att jag fick lära känna dig Magnus - världen blir helt enkelt ett sämre ställe utan dig!