2004 ett år att minnas med glädje men också med stor sorg. Året är för alltid förknippat med bortgången av min vän sedan ungdomen, David Blomquist. Efter hans långa kamp så vann slutligen cancern och i början av mars gick David bort. Han är för alltid ihågkommen för sina tokiga upptåg och sin egensinniga humor. Men också för sina målande beskrivningar av osannolika händelser i stort och smått och kanske framför allt för att han alltid fans där och var en god kamrat. Att se någon mening med Davids bortgång är naturligtvis omöjligt men kanske ändå har den för oss blivit en påminnelse om att livet är här och nu och att det inte finns några garantier för framtiden. Årets nyårsbrev blir därför en hyllning till det stora i det lilla och en uppmaning till att njuta av det goda som finns i varje stund!
Vi börjar årets genomgång med familjens yngsta tvåbenta varelse, nämligen Tilda. Hon har nu hunnit bli 11 år och går i femte klass på Tingvallaskolan. Hon vet sannerligen hur man lindar upp far kring lillfingret, och skördar därmed inte sällan framgång i diverse övertalningskampanjer. Detta får hennes två äldre systrar (som inte är riktigt lika slipade i förhandlingstaktik) att då och då utbrista i ett unisont, "bortskämda unge", när Tilda återigen firar triumfer vid familjens förhandlingsbord. Glädjande för far är också att Tilda har anammat informationsteknologins förträfflighet. Hon protesterar nämligen inte alls när far släpar hem ännu en datamaskin, eller när transistorradion i köket byts ut mot ett mediacenter som med ett stort antal kommandon presenterar ett ännu större antal obegripliga funktioner. Inte alls, nej tvärt om suger hon upp funktionaliteten som en svamp och det är numera inte helt ovanligt att far tvingas fråga sin yngsta dotter i viss IT-baserad problemlösning. Ja, se fingerfärdigheten är det inget fel på och hon hanterar numera även sin fiol på ett sätt som har fått traktens hundar och katter att återvända till grannskapet. De gick nämligen tidigare i landsflykt då Tilda för 812:e gången gned sig igenom "Spanien, Spanien där dansar man fandango".
Tilda har också sett till att byta häst, slutligen var vi tvungna att inse att vår älskade Myran var för liten för flickorna. Så numera hanterar Tilda en liten Welsh som lystrar till namnet Flisan. Detta är ett synnerligen kavat kreatur och Tilda har mer än en gång fått bita i gräset då Flisan bestämt sig för att det inte längre är trevligt att ha någon på ryggen. Nåja, vi får väl se vem som vinner den tvekampen!
Så har vi då Agnes, Agnes, Agnes, Agnes, familjens humanist, humorist och ständiga solstråle. Till min egen förnöjelse och till övrig familjemedlemmars förtrytelse kan jag konstatera att hon har ärvt sin fars torra humor. Hon har alltid ett leende över för sin nästa och hanterar de besvärligaste situationer med ett i det närmaste stoiskt lugn. Viss förändring har skett under året då Agnes har börjat i högstadiet och därmed blivit en stor flicka. Hon är dock fortfarande en inbiten hästfantast och lägger ner ohyggligt med tid och energi på sin ögonsten som lystrar till namnet Chimra. En kuse som likt Tildas Flisa är full av energi och inte sällan försöker spela sin ryttare diverse spratt. Ett sådant tokeri resulterade i en för Agnes ganska brysk avsittning som avslutades hos ortopeden. Kort efter omplåstring och gipsning av armen så satt dock Agnes ånyo i sadeln, skam den som ger sig! Då Agnes visar samma kämpatakter och frenesi i det mesta hon företar sig så kan man stilla undra vad det ska bli av en sådan unge. Men engagemang kostar och mer än en gång har tvingats konstatera att Agnes har åtagit sig för mycket. Det bor nämligen en sann tidsoptimist i hennes medvetande och om familjen någon gång får en stund att vila så kommer Agnes genast på ett nytt upptåg. Vi får hoppas att hon med tiden får en mer realistisk tidsuppfattning och lär sig att det faktiskt går att säga nej till uppdrag och aktiviteter.
[Aaah dårå har vi liksom typ bah Ellen kvar dårå. Men gud asså hon ej ju ba helt sjuk bra asså de e ba typ liksom för mycke asså, helt älitt asså !]* Uppmärksam läsare och vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan vad detta är för gallimatias. Jo kära läsare det är en fonetisk avskrift av det talspråk med vilken dagens tonåringar kommunicerar. Jag har dristat mig till en fri översättning av ovanstående vilken står att läsa i slutet av detta dokument. Ellen är dock väldigt duktig även på det svenska språket så någon större språkförbistring råder egentligen ej.
Hon är nu så gott som vuxen (om man får tro henne själv) och det finns inget som kan hejda den ivern med vilken hon bryter ny mark i vuxenvärlden. Trots detta eller kanske just tack vare, så skördar hon ännu viss framgång i såväl häst- som skolsammanhang. På ridklubben kan hon nu mera titulera sig, klubbmästare i dressyr och i skolan är titeln elevrådets ordförande. Inte illa, även om mor och far kanske saknar den gnistan med vilken hon tog sig ann skolarbetet förr om åren. Nåväl hon reder det gott så man ska väl inte klaga.
En och annan "gunstig junker" har också frekventerat huset under året men ingen synes hittills ha varit av det rätta virket, då de ganska snart har funnit för gott att "ta sin Mats ur skolan" och söka framgång på annat håll. Ska sanningen fram så har far inte alltid sörjt detta deras beslut.
Barnens mor har haft ett prövningen år. Då min nya tjänst har tvingat mig till Skåne så har Eva tvingats dra ett stort och tungt lass på hemmaplan. Dock inte större än att även hon har hunnit med en del aktiviteter för egen del. Främst gäller det fostran och träning av vår nye familjemedlem. En tämligen tillgiven fyrbent vän som lystrar till namnet Totte. Han är av rasen Engelsk Springer Spaniel, en sort som sägs lämpa sig ypperligt för fågeljakt. Nu är emellertid tillgången på Morkullor och vaktel tämligen begränsad varför Totte inte är sen med att anfalla och nedkämpa fiender av annan sort. Striderna utkämpas i vilt tumult och efteråt är det endast med viss svårighet man kan känna igen resterna av sina promenadskor eller andra lika delikata persedlar. Ja det är gott gry i den jycken, men Evas insatser på Brukshundsklubben ska nog vänja honom av med den allra mest glupska aptiten, och han har faktiskt redan erhållit ett gott mått av "vardagslydnad".
Som ni förstår har familjen på intet sätt legat på latsidan under året. De har kämpat på och presterat gott trots fars myckna resande och mer eller mindre ständiga frånvaro. Jag hoppas kunna ändra på detta under 2005 och då löna familj och närstående för deras uthållighet och hjälpsamhet.
Slutligen vill vi alla återigen önska er alla ett riktigt gott nytt år och det med följande visdomsord.
Discipulus est prioris posterior dies**
Med vänliga nyårshälsningar
Familjen Klintenberg
Översättningar:
* Så tar då ordningen oss till äldsta dottern Ellen. Hon har i sanning en mängd goda kvalitéer och fina egenskaper som hon använder på ett klokt sätt för att förgylla sin egen och andras tillvaro.
** Var dag, som följer, lär av den, som föregått.
