Blå tåget angör Stockholms centralstation

Om Blå tåget skulle man kunna skriva en roman. Det tänker jag dock inte göra men en liten snutt ska jag i varje fall plita ned. Blå tåget är ett modernt lok som drar renoverade klassiska SJ-vagnar från 60-talet (tror jag). Tåget går mellan Uppsala och Stockholm. Jag fick en resa med detta tåg av min hulda maka i 50-årspresent. Resan var i sanning så mycket mer än en resa. Det var 100 % njutning. En teaterföreställning, ett tillfälle till konteplation och eftertanke.

På filmsnutten ovan syns undertecknad vänta på tågets ankomst på Stockholmscentral. Självklart accompanjerat av en liten mässingsorkester, fattas bara annat. Väl ombord i vår 1:a klassvagn kunde jag konstatera att plats och komfort får X2000 att blekna rätt rejält. Snart rullade tåget ut och jag föörvånades över vad tyst det gick.

Efter en stunds dåsande i våra fåtöljer burrade det i vår lilla "matdosa". Den indikerade att vår middag var uppdukad i restauranvagnen varför vi tog oss dit. Där slog vi oss ned vid ett riktigt dukat bord med riktigt porslin. Efter att ha avnjutit tre rätter med tillhörande vinpaket var det inte utan att man undrar varför man på dagens tåg har ersatt detta med till exempel en svindyr, sladdrig microvärmd lasange som man slabbar i sig direkt ur plastlådan. Vem bestämde att det skulle vara så?

Nåväl när middagen var avnjuten tog vi oss till barvagnen där vi blev serverade varsitt glas Cava. I barvagnen underhölll en pianist gästerna med lite härliga softa jazzlåtar. Jag undrar tillika vem som tog beslutet att ta bort barvagnen från moderna tåg? Vem tog över huvudtaget beslutet att ta bort all njutning från det moderna resandet? Det är sådant man kan fundera på när man åker med Blå tåget. Resan hade egentligen bara ett enda stort problem, den var för kort, När vi rullade in i Göteborg önskade man att det skulle varit en timma eller två kvar. Jag läste en artikel i vilken Skandinaviska Jernbanors VD intervjuades från den intrervju kommer nedanstående citat som jag fullkomligen älskar:

"Vi har ansökt om att få köra tågen långsammare men inte fått det beviljat."

Bygga broar...

Eller i varje fall bro, Peter Brobergs bro, eller Nyhamnsbron som den kallas i folkmun. I ett halvt år har arbetet med att förbinda Nyhamn med Skeppsbrokajen pågått. Och nu nästan 20 miljoner kronor senare står den ståtliga klaffbron klar. Gissa om den varit omdiskuterad. Alla har tyckt, allt har stötts och blötts. En tycker att det är slöseri med kommunens knappa resurser. En annan tycker att dem är för låg (klarar 1.9m utan lyft). Ytterligare någon tycker att det varit bättre med en buss runt hamnen istället. Hur som helst så är den nu klar och fin som en karamell är den. Alla seglare hälsas härmed välkomna att lyfta på klaffen och angöra Nyhamn. Välkommen!

Om man nu bara är liten, rädd och ledsen då?

Jag skriver eller talar inte ofta om min sjukdom men jag ska göra ett undantag nu. Jag vill nyansera bilden av att ha cancer och jag vill understryka att det hela endast är mina egna tankar och funderingar. Jag gör alltså inte anspråk på att ha rätt, var och en har sitt sätt att bearbeta sorgen och smärtan av att ha en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Inget är rätt, inget är fel.

För drygt fyra år sedan fick jag beskedet som ingen vill ha:

-Du har cancer.

Efter ett av de första uppföljningsbesöken hos doktorn mötte jag en god vän i lasarettsentrén. Han hade också nyligen fått sin cancerdiagnos, vi kramade om varandra och han sa:

- Vi ska kämpa oss igenom detta Sverker. Vi ska besegra cancern. Till sommarn sitter vi på Pumphuset, blickar ut över ett soldränkt sund och sippar på var sitt glas vitt.

-Jag vet inte Thomas, svarade jag. Jag vet inte hur man kämpar mot cancer. Jag känner mig bara liten, rädd och ledsen. Jag är ingen kämpe.

Thomas överlevde vinter och sommaren men dog hösten därpå.

Allt sedan dess har jag förundrats över hur intimt förknippat cancer är med kamp. Vart man vänder sig får man uppmaningen att kämpa. Jag vet att det är en uppmaning i all välmening men hur gör man när man kämpar mot cancern? Blundar man hårt tills det går bort? Tänker man starka positiva tankar eller räcker det med att man slutar äta socker och dricker avkok på morotsblast tre gånger om dagen? Inte vet jag men media svämmar över av allehanda framgångsteologer och helbrägdagörare som alla skjuter över problemet på den enskildes oförmåga att kämpa. Ja jag vet det är nog inte menat så men för en liten rädd och ledsen gubbe med en långt framskriden cancer är dessa uppmaningar till kamp bara ännu en käftsmäll!

På ett tidigt stadium vid ett återbesök efter en av alla operationer frågade jag min läkare om jag kommer att överleva detta. Han svarande:

-Ja du, helt säkra på den saken kan vi inte vara förrän du har dött av något annat.

För att ytterligare understryka denna bryska sanning sa han:

-Du har säkert läst och hört i media om kändisar som har besegrat cancern och blivit friskförklarade?

-Ja, jo visst har jag det.

-Det är tyvärr inte sant, vi friskförklarar aldrig någon men vi har nu tagit bort all din sjuka vävnad som

vi kan hitta och vi betraktar dig därmed som frisk.

Några månader senare kom cancern tillbaka. Blundade jag inte tillräckligt hårt? Tänkte jag inte tillräckligt positivt? Vad var fel med min kamp? Varför kunde inte jag besegra cancern? Var jag rent av en dålig patient som inte bjöd till ordentligt själv?

Nej troligen inte. Snarare beror det nog på det faktum att cancer inte är någon kamp utan en lömsk och svårbemästrad sjukdom. Det tog ett tag att inse att cancern inte till fullo går att förstå sig på. Den struntar i min kamp och mina självutropade segrar, dagen efter kan den från ingenstans slå till igen med ny och oförminskad kraft.

På ett ganska tidigt stadium i mitt sjukdomsförlopp utvecklade jag därför något som jag kallar ”Sverkers strutsstrategi”. Den går ut på att förneka sjukdomen så gott det går och inte låta den i allt för stor utsträckning inta mitt sinne. Cancern tar min kropp bit för bit det kan jag inte göra mycket åt men sinnet tänker behålla för mig själv. Jag tänker ta mig tusan leva, älska och njuta med varenda fiber i kroppen så länge det bara är möjligt. Jag tänker inte förspilla det sista av mitt troligen ganska korta liv med att utkämpa någons slags odefinierad kamp mot en fiende som ändå inte följer spelreglerna. Nej jag tänker leva fullt ut så länge det går och på mitt egna sätt vända ryggen åt cancerns fula grin.

Jag tänker unna mig lyxen av att då och då få vara liten fast jag borde vara stor och stark. Liten i min vetskap om hur få saker det är jag kan göra åt sjukdomsförloppet mer än att om möjligt vara en någorlunda lydig patient.

Jag tänker unna mig lyxen av att då och då få vara rädd fast jag borde vara en modig kämpe. Rädd för vad som ska hända framöver, rädd för att jag aldrig kan förutse vilka spratt cancern ska komma att spela oss här näst.

Jag tänker unna mig lyxen av att då och då få vara ledsen och rent av gråta en skvätt fast jag borde vara glad och optimistisk. Ledsen för att jag tvingas inse att cancern har stulit stora delar av mitt vuxna liv och min tid. Ledsen för att jag förmodligen måste gå här ifrån långt innan jag själv vill, långt innan jag är klar med mitt liv.

Slutligen vill jag med sångerskan Lalehs ord låta hälsa cancern:

Så, då var det sagt. Pilutta cancer, nu tänker jag sticka huvudet i sanden ett slag till och kanske njuta en god cognac till kaffet. Skål ta mej fan!

Årskrönika 2014, trots allt!

Jag har tidigare deklarerat att det av olika skäl inte blir någon krönika för 2014. Detta har väl inte direkt givit upphov till några större protester men det medförde dock ett visst ogillande hos de båda yngre döttrarna. De tog därför helt enkelt saken i egna händer och skrev nedanstående krönika. Gissa om jag blev glad och rörd. Tack Agnes och Tilda för en fantastisk krönika.

Trevlig läsning!

Klintenbergs årskrönika 2014

I och med den bristande kreativiteten hos pappa klintenberg kände vi att vi får ta över ansvaret för årskrönikan. Vi sitter i skrivande stund i vardagsrummet i Agnes smått bohemiska tillfälliga lägenhet i Malmö̈. Vi har var sitt glas naturligt blaskigt vin i handen och känner oss lagom sentimentala för att sammanfatta familjens år. År 2014 har varit ett år utöver det vanliga, på många sätt, och det kan vara därför vår kära far inte känner sig manad att sammanfatta det. Detta har varit året då vi på̊ riktigt har låtit oss känna och komma ikapp med allt som har hänt. För att följa traditionen, lå̊t oss börja med den äldste.

Eva

Kära, vackra, starka mor. Du har som vanligt dragit familjen Klingenbergs tyngsta lass. Utöver din egenskap att alltid samla familjen och få dom stunderna att räknas så har du inspirerat oss i hur du ständigt utvecklar och utbildar dig inom ditt område. År 2014 har du vidareutbildat dig i den svåra psykologin hos barn. Du inspirerar oss till att verkligen fördjupa oss i de ämnen som vi intresserar oss för och gör att vi känner att de vägar vi valt är inte bara okej utan helt enkelt jättebra. Vi vill referera till en mening du sa en sen kväll på Trynet. Vid frågan: du måste vara så stolt över att din dotter gör det här? svarade du: jag är stolt över att mina döttrar gör vad de vill!

Vi är stolta att vi alltid har fått stöd och engagemang som gjort att vi känt att vi kunnat välja de vägar vi gjort. Tack för att du är så klok!

Sverker

År 2014 är året då din sjukdom verkligen kommit ikapp oss. Det tynger oss att du inte längre kan uppehålla tidigare års jetsetar-liv. Även om det är det skönt att veta att ens föräldrar inte har fetare livsstil än vad man själv har. Ett ständigt problem med sociala medier är att man alltid framhäver det som är bra men ignorerar det som är jobbigt. Lika imponerande som det är att du skrivit diverse böcker och andra fantastiska texter (även om de är baserade på våra miserabla syskonbråk) är det att du är 2014 tagit dig igenom alla dessa behandlingar utan att någonsin klaga på din situation. Men för att lämna cancer åt sidan en stund, låt oss prata om allt annat vi har att tacka dig för. Du har som vanligt ställt upp med all hjälp med praktiska saker. Du hjälper oss att uppfylla våra drömmar. Vi tror att det är viktigt att understryka att du inte bara inspirerar oss utan också̊ alla våra vänner, även dom du inte träffat. Det är sällan vi går ifrån ett möte utan att ha hört kommentaren ”Din pappa är djävligt cool”.

Ellen

Ellen är en person som alltid har varit och alltid kommer vara en förebild: Du kan springa en mil.

Du kan uppfostra en elvaåring.

Du kan hantera dina egna och andras psykiska och fysiska problem.

Du har förmodligen inrett finaste lägenheten på̊ Södermalm.

Du har inte bar ett genuint intresse för stil; DU HAR STIL...

..Allt detta samtidigt som du studerar ett av de absolut svåraste ämnena: konst. Tack för att vi alltid kan komma till dig och för att du alltid lyssnar och förstår.

Agnes

När det kommer till Agnes så är det lätt att prata om det självklara. Kvinnan är 23 år gammal, har startat sin drömkrog, med sin drömman och handskas utöver detta med en enveten liten valp och en kolonistuga med en trädgård som borde haft ungefär fyra trädgårdsmästare för att egentligen fungera. I år är året då jag vill prata om vad som händer på insidan. Att vara människa är väldigt komplext och det pratas väldigt sällan om vad vi har åstadkommit med vårt inre. År 2014 har Agnes valt att lyssna på vad sinnet och kroppen behöver. Något som jag skulle vilja påstå kräver tio gånger så mycket mod.

Tilda

Tilda är troligen den i familjen som har utvecklats mest under året. Kanske är det vad vi väntar oss av den yngste. Det är också vad vi väntar oss av den smartaste. Det som imponerar mest är att en så jordnära och klok person som Tilda ger sig in i en så svår bransch. Troligen ska vi tacka för att hon har valt att intressera sig för detta ämne för hon har mycket mer att tillföra än hon har att lära under det kommande året. Hur många kan man vända sig till och fråga ”Vad kommer Mohair från för djur?”.

Elsa

Bryr sig som vanligt mest om sig själv och uppskattar alla som killar henne på̊ magen. Vi uppskattar henne för att hon uppskattar oss när vi matar henne och killar henne på̊ magen.

Purjo

Föddes, åt, sov, bajsade, åt, sov bajsande, åt, sov, bajsade, gosade, åt, sov, kissade, bajsade, gosade, sov, kissade, gosade, skällde, bet, gosade, bajsade, sov, kissade, och så vidare...

Av Agnes och Tilda Klintenberg

Den Klintenbergska årskrönikan 2014

Käre vän, kollega, melodikryssare eller släkting, det är dags att summera och delge det Klintenbergska året 2014 i den traditionsenliga årskrönikan. Jag har i vanlig ordning funderat en hel del på hur jag ska lägga upp det och vad jag ska skriva om. Jag gjorde en inledning och en disposition enligt traditionell modell och började skriva om årets händelser i stort och smått. Efter några försök gav jag upp. Inspiration och ork ville helt enkelt inte riktigt infinna sig och dessutom har jag varit lite kinkig de senaste dagarna, så jag är ledsen käre läsare men det blir ingen glättig krönika i år. Det finns helt enkelt inte så mycket mer att förtälja. Vill du ändå läsa om vad vi gjort under året kan du gå in på min blogg www.klintenberg.net eller min facebooksida www.facebook.com/sverker.klintenberg. Där finns årets händelser hyffsat väldokumenterade i bild, text och film.

Trots att krönikan uteblir vill jag ändå passa på att tacka dig för det gångna året och tillönska dig och de dina ett gott nytt 2015. Vad detta nya år bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna men för min del förestår, om hälsan står mig bi 50-årsdag i mars. En förebådan om detta stundande inträde bland åldringarnas skara blev tydlig då jag på nyårsdagen vaknade och fann att skägget mitt blivit vitt. Jag funderar därför starkt på att fortsättningsvis titulera mig Sverker Vitskägge, vilket jag tycker låter pompöst och viktigt. Nu är det nog tyvärr inte ålder och visdom som gjort skägget vitt utan mer troligt alla de kemikalier som sjukvården har haft godheten att trycka i mig, men man kan ju alltid låtsas det förra.

Nå väl det får vara som det vill med den saken men nu är 2014 historia och vi får med gemensamma krafter ta tag i 2015 och försöka få ordning på det. Lycka till!

Gott nytt år önskar Eva (Skägglösa) och Sverker (Vitskägge).

Sverkers julbön

Härmed tillkännagives att alla och envar oavsett ålder, kön, etnicitet, religion, social status, politisk åskådning eller sexuell läggning önskas en god och fröjdefull jul.

Må allt trassel som Josef, Maria och det lilla Basusjärnet haft med att göra jorden till en lite bättre plats inte ha varit förgäves.

Må julmaten ej förorsaka förstoppning. Må också julbrännvinet få flyta stilla i moderata mängder nerför våra strupar.

Må även alla barn bliva nöjda med sina dataspel och må alla mottagare av krattiga slöjdalster visa uppskattning. Må Kalle och Karl-Bertil krumbukta sig i tv-apparaten.

Förskona våra plomber från den sega kolaknäcken och bevare oss från Aladdinaskens spritfyllda praliner. Giv oss sedan styrka att klara mellandagsrean och bevare oss så i evig tid.

Amen

God jul