Konflikthantering

Morgonsolen strilar in genom den neddragna rullgardinen i sovrummet och bruset från gatan hörs som vanligt genom fönstret som står lite på glänt. Trådbussarna rullar makligt förbi och folk stannar vid Kalles för att köpa morgonfrallor och kanske en tidning på väg till jobbet. Det är dags att stiga upp. Totte som alltid ligger vid minna fötter tittar sömndrucket på sin husse, inte är det väl redan dags att stiga upp?

När man som Totte och jag lever tillsammans med fyra damer så krävs en del list för att morgonrutinerna ska flyta på utan allt för stor friktion. Emellertid är det så vist ordnat i vårt hem att min fru oftast går upp tidigare än jag och de tre unga damerna går upp något senare. Detta ger Totte och mig en unik möjlighet till en avslappnad och kontemplativ morgonrutin. Det brukar gå till så att vi stiger upp och går ner på första våning för att hämta in morgontidningen Jag kliver ut på gatan och vittjar postlådan, spanar ner mot kajen och över till Gipsöns vindmöllor. Jag gör sedan i samråd med Totte en snabb bedömning av dagens väder och vind förhållande. Därefter är det dags för morgontoalett. Den utförs alltid en viss ritual där rakningen är ett viktigt inslag. Jag har aldrig tyckt om att mala ansiktet med därför avsedda helvetesmaskiner. nej en riktig rakning sker med tvål, borste och hyvel. Således tappas 37 gradigt vatten upp i rakskålen varefter jag blöter ansiktet och med borstens hjälp arbetar jag sedan upp ett rikligt och fast lödder som jag sedan med omsorg fördelar i anletet. När löddret mjukat upp skäggstubben, är det så dags för hyveln. Hela ceremonin avslutas med att ansiktet baddas i kallt vatten varpå kvarvarande lödder sköljes bort. En väl genomförd och omsorgsfull rakning ger tid till funderingar över hur dagens uppgifter ska lösas och inte sällan föds också en och annan tanke om stort och smått. Så icke denna morgon! Kort efter att löddringen bankar äldsta dottern frenetiskt på dörren.

- Ska du bosätta dig där inne? Jag behöver faktiskt duscha!

- Ingen fara lilla vännen jag är strax klar.

Kort därefter börjar mellandottern bearbeta dörren varpå jag slinter med hyveln och skär mig en aning på hakan.

- Men hallå, det är faktiskt fler som behöver komma in i badrummet! Jag ska också duscha!

Den kontemplativa stämningen skingrar sig snabbt och jag hör genom badrumsdörren de två unga damerna som nu är djupt engagerade i en häftig argumentation om vem som har störst rätt till badrummet. Jag finner då för gott att avbryta min rakning och med löddret yrande kring ansiktet överlämnar jag badrummet till de två unga damerna. Ellen smiter snabbt in, smäller igen dörren framför näsan på sin lillasyster samtidigt som hon förtjust utropar.

- Jag ska raka benen också, hahaha det tar jättelång tid!

- Pappa ska hon verkligen få göra så? Jag har bråttom till skolan och jag ska faktiskt ha prov också säger Agnes!

- Kanske kunde du prova med badrummet på andra våning? Säger jag i ett fåfängt försök att gjuta olja på vågorna.

- Nä det går inte och förresten har jag mina grejer där inne. Ellen får alltid göra som hon vill! Pappa säg till henne.

Sedan är cirkusen i full gång och har det väl börjat så fortsätter det gärna med andra uppfriskande trätomål. Det kan vara stora politiska frågor men oftast är de mer av karaktären:

-  Ellen var är tröjan du lånade av mig, jag ska ha den nu!

- Tröja, jag har inte lånat någon tröja!

- Jo tänk för att du har det, den gröna, jag ska ha den nu!

- Jasså den men den har Lina.

- Har Lina min tröja?

- Aa?

- Då får du se till att fixa fram den nu!

- Det är väl inte mitt fel att Lina har din tröja?

- Jasså, vems fel är det då? Jag ska ha den nu?

- Ring Lina då, då?

Ja, sådär kan det fortsätta ganska länge och jag blir alltid lika imponerad av de unga telningarnas förmåga att alltid, och med stor övertygelse förneka sin egen inblandning i dylika händelser och dess negativa effekter. När jag själv häromdagen inte hittade mina nycklar på förväntad plats, dvs i min kavajficka så strök jag fundersamt min haka med handen, tänkte ett ögonblick och så kom jag på att jag hade jackan igår. Kanske ligger nycklarna i jackfickan? Och visst, där fann jag nycklarna.

Så hanterar inte tonårsdöttrar en liknande situation. De går istället genast till attack! Egen inblandning är otänkbar! Helt säkert har systrar konspirerat och försnillat nycklarna eller vad det nu kan vara som för tillfället saknas. Dessutom har de troligen inte gjort detta för att de behövde nycklarna, utan självklart är det också ren och skär sabotageverksamhet vars enda syfte är att förpesta den drabbade och givetvis helt oskyldiga dotterns liv. Styrkt av dessa tankar stormas sedan de skyldiga systrarnas respektive rum och sedan följer en lång rad av attacker och motattacker. Enorma mängder energi och tid läggs på konflikten och med skicklighet och precision lyckas kombattanterna hålla den flammande konfliktlågan vid liv ganska länge. Dock är det sällan som bataljerna löser själva problemet. Efter en tid ebbar de istället ut på grund av ren utmattning. Ibland kan man då se en av strid utmattad dam sitta vid köksbordet med moloket hängande huvud. Det är då jag brukar ägna mig åt lite avancerad konflikthantering, det kan låta ungefär så här:

- Men lilla vännen vad har hänt med dig? Du ser ju alldeles moloken ut!

- Ja, Tilda har slarvat bort mina nycklar.

- En sån fuling.

- Ja. och dessutom förnekar hon att hon har haft dem!

- Ojojoj, det var elakt! Hon har tagit dina nycklar, slarvat bort dem och nu förnekar hon alltihop!

- Jaa, så är det. (Ibland kryddas här med ett hot om snar flytt från vårt gemensamma hem.)

- När tog hon dem?

- Det vet jag inte.

- När såg du nycklarna senast?

- Det vet jag inte.

- Jo, tänk nu.

- Okey det var igår när jag kom hem från skolan, det var ingen hemma så då måste jag ha haft nycklarna.

- Bra, vilken väg gick du in?

- Köksingången.

- Kan det vara så att nycklarna sitter kvar i dörren?

- Nej, absolut inte, tror du att jag är dum?

- Nej inte alls, men vi kan väl kolla?

- Gör det om det intresserar dig, men det hjälper inte för Tilda har snott dem!

- Okey jag går och kollar ändå.

Jag traskar således ut till köksingången och inte helt förvånande så sitter nycklarna i på utsidan av dörrlåset.

- Ja men här är ju nycklarna! De sitter i låset!

- Va, vad säger du!? Ja, men det är ju otroligt.

Ellen snappar åt sig nycklarna ut min hand och rusar upp till Tildas rum på andra våning. För min inre syn spelas en film upp där den ångerköpta unga damen i ultrarapid rusar mot sin för tjyveri falskeligen anklagade syster. Jag ser hur de omfamnar varandra och hur Ellen med gråtmild röst förklarar för sin syster att det hela var ett missförstånd. Just innan de ska omfamna varandra i systerlig kärlek så väcks jag ur min dröm av att Ellen barskt utropar:

- Fy farao för dig Tilda!

- Va?

- Inte nog med att du snor mina nycklar! Du får det dessutom att se ut som att jag bär hela skulden!

I skriften återger evangelisten Markus hur Jesus blir förargad då han ser hur lärjungarna kör bort barnen och han utbrister.

"Låt barnen komma hit till mig och hindra dem icke, ty Guds rike tillhör sådana som de.

Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."

Om nu alla är som ungar där, så är jag övertygad om att många tonårsföräldrar likt mig själv ibland kan ifrågasätta vad som i så fall är "typ" själva finessen med himmelriket?