Nåväl, vi installerade oss på båten, valde redskap och diskuterade var det möjligen skulle kunna vara bäst att stå med hänsyn taget till framtida fångst. Under tiden lade Emma (fiskebåten heter så) ut och vi styrde kosan ut på det glittrande sundet. Vädret var på sitt bästa humör och en ljum bris svalkade skönt. Efter en kort stund klämtade skepparen i skeppsklockan och alla havsfiskeentusiaster fick bråttom att sänka sina pilkar till botten. Snart hivades den ena torsken efter den andra över relingskanten och ett tag såg det rätt lovande ut. Det fanns dock ett problem, det var bara de andra som fick fisk. Undantaget torskterminatorns grabb som fick en relativt präktig firre så kammade vi noll. Detta gjorde dock att vi fick en hel del tid över till filosofiska resonemang kring sundstorskens liv. Tänk er in i hur det skulle vara om vi översatte torskens liv till vårt eget. Se följande scenario för er inre syn. Du och dina vänner sitter lojt lutade på en parkbänk. Plötsligt dimper det ner öl och korv i små tunna linor från himmeln. Ni stirrar förbluffat på varandra och vet inte riktigt hur ni ska hantera situationen. Din kamrat Nisse som alltid ansetts vara en ganska glupsk livsnjutare utbrister

- ”Äh va faan” och tar ett stadigt grepp kring en öl och en korv i syfte att raskt glufsa i sig godsakerna.

Då svischar det plötsligt till och Nisse är borta. Det enda som återstår av Nisses existens är hans tofflor som står kvar på marken. Nisse syns aldrig mera till och hörs aldrig mera av. Visst skulle vi uppleva en sådan situation som lite märklig? Icke desto mindre måste det ju vara vardagsmat i sundstorskens liv. Han måste ha sett massor av kompisar försvinna på detta mystiska vis.

Ännu märkligare blir resonemanget om man tänker sig in i följande. Både jag och den galne kalmariten Jürg fick napp, men när våra torskar mättes av däcksmannen, konstaterade han bryskt att denna pyttefisk inte går att behålla. Själv stod jag mest och gapade fånigt när denna solbarkade och väderbitna beckbyxa hivade tillbaka i spat det som jag trodde skulle bli vår söndagsmiddag. Nåväl, det kan vara hur det vill med den saken, men tänk er in i den fiskens situation när han ska berätta detta för sina torskpolare!

- Grabbar ni kommer inte att tro detta, men jag högg på något som verkade vara en fet sill och plötsligt befann jag mig på ett ställe med tunn luft och gigantiska fiskar utan fenor som gick upprätt, drack bier och rökte gula Blend!

- Grabben du måste sluta snorta den där skiten du håller på med.

- Ah men, ärligt grabbar, ni måste tro mig, det är sant ….. jag var där!

- Jaja, det blir nog bra med det, glöm det nu. Förresten, det var ett jädrans läskigt munsår du har fått. Du borde nog låta en doktor titta på det!

I sitt stilla sinne kan man undra om dessa ”nära-döden-torskar” bildar suspekta UWO-(Unidentified Walking Objekts) och ”när-kontak-av-tredje-gradennätverk” där de träffas och bearbetar sina upplevelser av kontakter med det okända. Hela grejen blir ännu mer fascinerande, om man tänker sig in i den torskens situation som den galne islänningens påg, Julius fiskade upp.

Detta var en präktig pjäs på omkring två kilo. Torsken ifråga bar tydliga tecken i form av ärrbildning på att ha varit i närkontakt med det okända tidigare. Man kan förundras över med vilket lugn torsken tar det hela. Trots den otroligt kniviga situationen ligger vederbörande torsk bara i sin balja, ser sig lojt omkring och tycks ta livet med ro. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. Liraren har ju varit med förr. Han tänker förmodligen, att visst det är lite torrt och halvjobbigt att andas, men snart kommer den stora utomvattningen som stinker tuggtobak och mäter mig, och sedan är det bums i plurret igen! Tusan vad förvånad han måste bli när han inser att det kanske inte ska bli så denna gången. Torskkraken ligger i sin balja och ropar ljudlöst:

- Hallå, grabbar för tusan, se till att få det gjort nu, jag börjar ju för tusan torka! Hallå!

Måste vara en rätt jobbig situation. Dessutom finns det ju nu ingen som kan återvända till torskstimmet och vittna om vad det hela egentligen går ut på. De andra torskungdomarna i UWO- nätverket fortsätter att propagera för att de utomvattniska varelserna är, bortsett från den lite halvjobbiga kroken, å det hela taget schysta lirare som bara vill väl. Någonstans här tror jag att vi är väldigt nära torskfiskets pudelkärna. Tack UWO-rörelsen för många goda middagar, mouahahaha….(obs, skrämmande skratt).

Vår lilla fisketur kommer mig att minnas en annan fisketur som jag var på för ett antal år sedan. Det var på den tiden som Qvirinius var ståthållare i Syren och jag själv var tämligen nybakad skåning. Familjen hade snabbt funnit nya skånska vänner och hade fullt av aktiviteter, men för min egen del fylldes kvällarna mest med jobb och ensamt TV-tittande. Snälla och medkännande kollegor tyckte nog lite synd om mig och gjorde vad de kunde för att muntra upp min tillvaro. Vi var och bowlade, hade filmkvällar och hittade på allehanda små hyss för att sätta lite guldkant på vardagskvällarna. En dag kom min kollega Lena till mig och sa:

- Du Sverker, jag och Erik är bjudna av en leverantör att åka på fisketura på sundet. Ärligt talat är jag inte särskilt sugen, vill du följa med och representera firman i mitt ställe?

Självklart ville jag det! Lenas man Erik skulle också åka med och det kändes ju skönt att ha ett bekant ansikte med på resan. Lena instruerade mig om att båten skulle avgå från Kassakroken på tisdag klockan 16.00. Hon påtalade också att Erik troligen skulle bli lite sen, eftersom han hade det rätt körigt på jobbet.

Dagarna gick och strax var det tisdag och dags för den efterlängtade fisketuran. Jag smög lite tidigare från jobbet och cyklade ner till Kassakroken. Där låg mycket riktigt en fiskebåt med namnet Lilly och runt den surrade ett ansenligt antal fiskesugna gubbar. Jag parkerade järnhästen och låste fast den i en stolpe, varefter jag med förväntansfulla steg skyndsamt äntrade landgången.

Där hade det stockat till sig en aning, eftersom några däcksgossar håll på att mödosamt baxa en stor trälår uppför densamma. Låren var märkt med ordet ”HAVSFISKEUTR.”. Misstanken om att den innehöll annat än pilkar bekräftades av det kluckande och klirrande ljud som kom ur lådans inre. Nåväl, så snart lådan var ombord började den lätt stressade värden, som stod vid landgången, pricka av sina gäster på listan, som han hade på ett skrivbräde. När det blev min tur var jag naturligtvis beredd på att förklara det faktum att jag inte var med på listan.

- Hej jag heter Sverker och är här istället för min kollega, så mitt namn finns nog inte med på listan.

- Okey, då skriver jag till dig längst ner på listan. Välkommen ombord Svarkor, säger den vänlige värden på skorrande skånska.

Så var man ombord och vederbörligen avprickad. I vanlig ordning i representationssammanhang är det nämligen nästan bara gubbar och jag konstaterade snabbt att jag inte kände en enda av dem som var ombord. Det hade jag i och för sig inte heller förväntat mig, eftersom jag vid tillfället som sagt inte bara var helt ny i Landskrona, utan även ny i såväl förlags- och tryckeribranschen som på jobbet.

Jag ställde mig vid relingskanten och spanade efter Erik. Lena hade ju sagt att han skulle bli sen, men nu var det bara minuter kvar till avgång och ingen Erik syntes till. Jag famlade efter min mobiltelefon för att ringa och påminna Erik om fiskeriet. Tusan också, den låg inte i fickan. Den måste ha blivit kvar på jobbet. Däckspersonalen började förbereda Lilly för avgång. Landgången halades in och förtöjningarna kastades. Jag insåg att Erik inte skulle komma. Ja, ja, tänkte jag, han hade väl för mycket att göra på jobbet. Nu var jag alltså ombord på en fisketura, där jag inte kände en endaste figur, vad göra?

Eftersom jag är här som representant för min nya arbetsgivare är det väl bäst att jag gillar läget och försöker skapa lite nya kontakter, tänkte jag. Längre hann jag inte i mina tankar, innan värden med en smäll öppnade lådan märkt ”HAVSFISKEUTR.” och utbrast:

- Välkomna ombord alla, baren är öppen. Isad bier finns i byssan och här i lådan finns Gammeldansk, whisky eller vad helst ni önskar er. Må fiskelyckan stå er bi för det blir fina priser till den som drar den största torsken!

Efter denna uppmaning fylkades gubbarna snabbt kring trälåren och försåg sig oblygt av dess innehåll, så även jag. Vädret var strålande och Lilly stävade i eftermiddagssolen ut på sundet med skummet fräsande kring bogen. Redan när vi passerat Nyhamnsbryggans nock utbringades den första skålen för god fiskelycka. Vi passerade lustbåtshamnen och i höjd med kallbadhuset var surret av röster och konversationer ombord redan i full gång. Vi passerade Gräsrännans fyr och väl ute vid Staffans bank signalerade skeppar´n med fockerorskultingen. Pilkarna gick snabbt till botten.

Nu började ett ivrigt fiskande och lyckan var ganska god. Den ena torsken efter den andra halades över relingen och däckspersonalen hade fullt upp med att landa torsken, reda upp pilkar som hakat i varandra och servera mer bier och Gammeldansk till gästerna. Stämningen steg och alla var glada. Själv hade jag dock ingen större lycka, inte en torsk hade ens nafsat på min pilk, men plötsligt var mitt spö helt stumt och linan spändes som en fiolsträng. Faddrickens, bottennapp, detta kommer kosta mig en pilk. Bäst jag tillkallar hjälp, tänkte jag, och ropade till mig personal.

- Bottennapp här. Kan man få hjälp?

Snabbt som blixten infann sig en däcksgosse och tog över mitt spö. Efter några ryck i det lämna han tillbaka spöet till mig.

- Det där är inget bottennapp, det är en redi torsk. Varsego och landa den.

Däcksgossen hade rätt. Decimeter för decimeter vevar jag in min fångst och efter en stund glimrar det under ytan. Det var en riktig bjässe! Gubbar skyndar till med hakar, fångstspänner och goda råd. Lilly fick en betänklig slagsida av alla nyfikna som hängde över babords reling, men efter en liten stund var torsken bärgad. En ståtlig pjäs på över fyra kilo, visade det sig.

- Du kommer att vinna tävlingen, hojtar mina nyvunna vänner glatt.

Tusan också, jag som tänkte hålla lite låg profil. Nu blir det väl prisutdelningar, skålar, tacktal och hela klabbet! Jag hade redan börjat fila på formuleringarna i mitt tacktal, då det plötsligt stimmades i aktern.

- Hit med hakar och spänner här kommer en bjässe till!

Det visade sig att min tid som ledare i tävlingen blev kort, då en av de övriga deltagarna hivade ombord en torsk på dryga fem kilo! Puh, tänkte jag, nu slipper jag ta emot pris, hålla tacktal och allt det där. Mer än gärna såg jag mig förbisprungen av den nya ledaren.

Fiskelyckan förblev god och vädret underbart. Sorlet ombord steg i takt med att nivån i trälårens flaskor sjönk. Snart var alla du och bror med varandra. Ryggar dunkades och det östes frikostigt med beröm och kommentarer över kollegornas troféer.

Så klämtade Skeppar´n slutsignal och pilkarna for upp. Nu sattes kursen mot Ven och Turistgårdens berömda sillbuffé. Lillys trygga Sefflemotor dunkade taktfast under däck och snart gled vi in i Bäckvikens hamn, där Ivan väntade med sin hästskjuts för att transportera oss vidare till Turistgården. De två stadiga kamparna fick streta på rätt bra för att släpa det tunga gubblasset uppför backafalls branter.

”Sjön suger” heter det ju och det stämmer nog, för väl framme vid värdshuset fick gubbarna brått av vagnen. Alla rusade in i matsalen och började hugga för sig av godsakerna. Sillar i alla upptänkliga varianter fiskades up ur karotterna och försvann tillsammans med nubbar och bier ner i hungriga strupar. Stämningen stod högt i tak och när Cesar spelade ”Flicka från backafall” blev man nästan lite tårögd. Så fint vi hade det!

Vinnaren i fisketävlingen korades och fick komma upp på podiet för att motta sitt pris. Pristagaren höll ett kort tal och tackade å allas vägnar vår värd för ett lyckat evenemang. Jag hörde inte så mycket av talet, eftersom jag passade på att smita ut för att njuta ett bloss i den svala sensommarkvällen just då.

Kvällen övergick i natt och där blev armkrok, sång och förbrödring till långt in på småtimmarna. Kort sagt, en riktigt härlig kväll. När solen gått ned och månen spred sitt sken över malvorna, styrdes till sist kosan hemåt igen. Väl i hamn tog jag min fångst under armen, tackade mina nyvunna vänner för en härlig kväll, låste upp och äntrade med viss möda cykeln och vinglade så den korta vägen hem.

Jag somnade helt ovaggad den kvällen. I drömmen var det många intryck att smälta och jag är rätt säker på att jag trynade den natten med ett fånigt småleende på mina läppar. Nästa morgon vaknar jag som vanligt av att solens strålar ackompanjerade av gatans brus silar in genom gardinen. Ett lätt tryck låg över pannloben, som ett minne från gårdagskvällens utsvävningar på Turistgården.

Jag skuttade ur sängen, nå ja, klev ganska raskt i varje fall, rusade ner till kylen och hämtade min stora torsk och bar den sedan i triumf runt i huset samtidigt som jag väckte familjen. Jag kan garantera att ett grinande torskgap i plytet kan väcka vilken morgontrött tonårsdotter eller fru som helst.

Strax var de liv i huset och jag fick berätta min fiskehistoria för familjen, som alla artigt låtsades vara intresserade. De berömde mig naturligtvis och sa, kanske med en lätt ironisk underton, att jag var en duktig stor stark karlakarl, som minsann kunde jaga, fiska och förse kvinnorna i familjen med villebråd, och då inte bara plockade ur kyldisken på Citygross. Glad som en speleman cyklar jag så till jobbet för ännu en dags arbete.

Väl på jobb tjingsade jag som vanligt på lagergrabbarna, kastade in min portfölj och kavaj på mitt rum för att därefter fokusera på kaffeautomaten för en kopp stärkande morgonkaffe. Automaten skorrade och förde oväsen i vanlig ordning, innan den levererade sitt livsuppehållande elixir. Precis som jag stod och spanade efter någon morgontidig kollega att berätta min fiskehistoria för dök Lena upp. Alltså hon som skulle ha varit med och fiskat egentligen. Jag greppade min kaffemugg och gick mot Lena med raska steg.

- God morgon Lena, vilken underbar dag! Utbrast jag.

- God morgon själv Sverker, du verkar uppåt mer än vanligt, är det något särskilt?

- Det kan du skriva upp. Här är det prima liv och jag vill passa på att tacka dig för igår, det var fantastiskt trevligt. Jag trivdes som fisken i vattnet!

- Nu förstår jag inte riktigt, tacka för igår, det var väl inget igår?

- Jo fisketuran du vet. Som du inte ville följa med på. Den var jätte trevlig. Synd att inte Erik hann följa med. Jag fick en så här stor torsk, sa jag, och måttade till med armarna. På sant fiskarmanér tog jag naturligtvis oblygt till några decimeter extra.

- Men Sverker, fisketuran är nästa tisdag…

Här måste tilläggas att jag blev rätt överraskad. Man skulle nog utan vidare kunna säga att jag blev mållös. Jag hade åkt på fel tura! De andra på resan måste ha undrat vem tusan jag var och vad jag gjorde där! Tänk er in i det samtalet, som säljarna på det bjudande företaget hade i fikarummet dagen efter:

- Bosse, killen med kepsen, han som drog den stora torsken, var det din kund?

- Näe, har ingen aning om vem det var. Tror kanske att det kan ha varit Arnes kund.

- Arne, var det din kund?

- Va, vilken då?

- Killen med kepsen på fisketuran igår?

- Näpp, har aldrig sett han innan, men han var rätt trevlig.

- Vems kund var det då?

- Ingen aning.

- Nä, jag vet inte.

Med denna lilla sannhistoria vill jag passa på att tacka min okände välgörare, torsken smakade utmärkt. Det är inte utan att man ibland funderar över vilken underlig stämning det hade blivit på Turistgården, om jag vunnit fisketävlingen och hållit tacktal till fel företag!