P.S.I.S

 

 

P.S.I.S

P.S.I.S står för "På Spaning I Samtiden". Här finner du funderingar över samtida fenomen i stort och smått. Mest smått faktiskt. Vardagliga detaljer som man retar sig på eller bara förundras över. Läser man ut P.S.I.S snabbt låter det nästan som "precis", och det är lite den känslan jag vill att du som läser ska få :-)

På spaning i samtiden - att byta bostad

Inlägg under konstruktion

Publicerat 20130510

Senast uppdaterat ---

 

Den som följer oss här på hemsidan vet att vårt hus är till salu. Storgatan kändes stort och ödsligt när barnen flugit ut och dessutom vill Eva och jag passa på att förverkliga en gammal dröm, nämligen att bo riktigt havsnära. Ja, vi har för visso inte så långt till kajen nu (150 meter) men någon havsutsikt eller sundsutsikt som Landskroniterna säger har vi inte, om man inte lutar sig ut eller kikar i skvallerspegeln vill säga. Det är också så att Storgatan tarvar en del underhåll för att även fortsatt vara någorlunda ståtligt och vi känner att vi vill fokusera på annat just nu. Därför startades projekt byta bostad. Detta inbegrep horder av duktiga yrkesmän och kvinnor som alla på bästa sätt gjort sina handgrepp för att vårt bostadsbyte skulle fungera. Denna spaning kan synas en aning kritisk mot dessa personer men det är alls icke meningen. De har alla gjort sitt jobb och de har gjort det bra, detta är ingen kritik av deras yrkesutövning, bara en stilla reflektion över samtidens små och ibland underliga fenomen.

 

Vi anlitade raskt en mäklare. En handlingens kvinna som gav många goda råd och tips om hur vi kunde ”styla” vår bostad för att det skulle se bra ut för köparen. Vi lydde hennes råd men noterade naturligtvis samtidigt att alla objekt som vi själva var intresserade av var stylade på exakt samma sätt. Frågan är vem som egentligen tjänar på det mer än den som har provision på transaktionerna? Nå ja, på något sätt är det kanske ändå bra att smutstvätt, disk och dammråttor inte skymmer utsikten för den potentielle köparen.

 

Sedan var det dags för den lagstadgade energideklaratioen. Den gick till så att en mycket vänlig och försynt man dök upp på avtalad tid och bad att få se en faktura med årssammanställning från vår värmeleverantör. Jag gav honom det han begärde varpå han sporde om hur många kvadrat bostadsyta residenset omfattade. Även det upplyste jag honom om varpå han företog sig att dividera årsförbrukningen med antalet kvadratmeter bostadsyta. Därvid kunde han konstatera att energiåtgången för att värma residenset är ytterligt modest. Detta redovisades också i en enkel rapport med bifogad faktura om knappa 3.000 riksdaler. Inget att säga om det men frågan är om jag skulle betalt någon för att göra nämnda räkneoperation om det inte hade varit så att lagen tvingade mig.

 

Så kom vi till budgivningen. Detta är en sällsam företeelse. Eva och jag blev aningen intresserad av en liten lägenhet nere i hamnen som hafe varit till salu ett tag. Vi kontaktade mäklaren som raskt ordnade en visning. Vi blev lite förtjusta i bostaden varför jag senare kontaktade mäklaren och frågade efter det högsta budet. Han upplyser då vänligt om att det inte finns några bud men att jag naturligtvis är välkommen att lämna det första, vilket jag också gjorde. Det var ett som vi tyckte adekvat bud, dock något under utrop. Eftersom jag är ovan i affärer konsulterade jag en vän som är mer insatt.

 

- Vad kommer att hända nu?

- Ja du får strax ett motbud!

- Nej det tror jag inte, lägenheten har varit till salu ganska länge!

- Ska vi slå vad?

Kort efter vårt samtal kom ett motbud från spekulant X. Jag konsulterade ånyo min vän:

- Vad gör vi nu?

- Vill du ha lägenheten så höj budet!

Jag lydde rådet och höjde en aning och avvaktade reaktionen. Kort efter kom det ett motbud från spekulant X som vida översteg det bud jag nyligen lagt. Jag konsulterade ånyo min vän som sa:

- backa ur, spekulant X kommer inte att stå för sitt bud.

Lite förvånad lydde jag min väns råd och kontaktade mäklaren och meddelade att vi inte vill gå längre. Mäklaren lovade att framföra detta till säljaren varpå affären var över för min del, trodde jag! Redan samma kväll ringer mäklaren och meddelar precis som min vän förutspått att budgivare X inte står för sitt bud men att säljaren accepterar mitt senaste bud om jag står fast vid det! Det är lite trist att tvingas acceptera att man ger ett så lättlurat intryck. Nåja det kan ju i och för sig ha varit rent spel, man vet ju aldrig!

 

När alla ränker var smidda och affären uppgjord så var det dags för överlåtelsebesiktning. Köparen av vårt hus skulle uppfylla sin undersökningsplikt genom att anlita en auktoriserad och framför allt ansvarsförsäkrad besiktningsman. Detta visar sig vara en något luggsliten, dock ytterligt noggrann man. Han dyker upp en dryg timma efter avtalad tid och släpar in en amerikakoffert med kufiska verktyg och instrument i hallen. Likt en slagruteman går han sedan runt i huset i närmare tre timmar under det att han intensivt antecknar residensets alla brister. Efter väl förrättat värv konstaterar han att detta minsann inte är något nytt hus, vilket han naturligtvis har rätt i. Vad köparen får betala för denna knivskarpa spaning vill jag inte ens fundera över men jag anar att det inte var helt gratis.

 

Nå så köpte vi då en lägenhet. En alldeles ny en. Jag har aldrig gjort det förut men det var inte utan att man imponerades av all den glättiga dokumentation som man som lägenhetsköpare översköljdes av. Här hade det icke sparats på krutet. Det var egentligen bara en sak som man som köpare av en sprillans ny bostad inte förväntades efterfråga. Nämligen en A-ritning i skala 1:50 där man kunde göra erforderliga mätningar för möbler och gardiner. Annars fanns som sagt det mesta och lite till med.

 

Så var det där med finansiering. Då jag inte är någon rik man krävs det bostadslån. Jag krånglade en del framför datorn men när internetbanken bad mig att fotografera av min legitimation kände jag en viss olust. Jag är så gammeldags att jag tveklöst föredrar att diskutera saken med en riktig människa, alltså en av kött och blod. Gärna modell sur liten kamrer med kulmage, manschettskydd och pincené på nästippen. En som kritiskt kunde granska vår affär och göra en strikt bedömning av vår budgets bärkraft. Allt för att vår investering och bankens pengar skulle vara någorlunda säkra. Eftersom jag från min skrivarvrå på tredjevåning har utsikt över kyrkparken och Storbankens kontor tänkte jag att jag ringer dit! Där finns säkert min kamrer av kött och blod som kan hjälpa en vilsen lägenhetsköpare. Det fina i kråksången var ju också att nämnde kamrer skulle kunna spana in så väl den sålda bostaden på Storgatan som den köpta bostaden på Nyhamnsporten bara genom att titta ut genom fönstren i sitt tjänsterum. Saken var klar, Storbanken får det bli, tänkte jag. Raskt slog jag upp numret till bankkontoret och noterade då att det inte var ett Landskronanummer. Nåväl en central växel kan ju också fungera tänkte jag och slog numret. Efter ett antal signaler svarar en automatröst som vänligt ber mig att beskriva mitt ärende.

 

- Jo hej jag heter Sverker och jag har köpt en lägenhet som jag inte riktigt har pluring till men jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig med en vettig finansiering!

- Vill du bli kopplad till vår automatiska tjänst för att spärra kontokort?

- Nej men jag skulle gärna vilja prata med en kompetent kamrer som kan hjälpa oss med ett bostadslån.

- Jag förstod inte, kan du upprepa? Tänk på att tala tydligt!

 

Så där höll det på och jag kan inte påstå att samtalet var ett av de mer intellektuella som jag varit inbegripen i, och då är jag ändå en enkel man. Jag gjorde i upprepade försök mitt yttersta för att på ett tydligt sätt beskriva mitt ärende varpå automatrösten hela tiden genmälde med ett ”god dag yxskaft”. Så här kan vi inte ha det meddelade jag till sist automatrösten och lade på luren med den smäll. Upprymd av tanken att få tala med en människa bakom bankpalatsens internetfasader ringde jag till Storbankens huvudkontor i Stockholm.

 

- Storbanken

- Hej jag heter Sverker och skulle vilja ha hjälp med ett bostadslån.

- Ja men då ska du ringa till kundservice.

- Det har jag redan gjort men jag vill tala med en människa och inte med en robot. Jag blir tokig. Var är alla människor? Snälla hjälp mig!

- Okey jag vet de är lite jobbiga men sitt bara tyst så får du prata med en människa.

- Va, ska jag sitta tyst…?

- Japp, knäpptyst måste du vara.

- Va!

- Jo så är det, och du…

- Jaa…

- Du måste ha tålamod för roboten håller på rätt länge!

 

Jag ringde ånyo kundservice och på alla näsvisa frågor som roboten ställde svarade jag bara med att tiga som graven. Så nogsamt tyst var jag att jag knappt vågade andas eftersom min skinnfåtölj har en tendens att knarra när jag då och vem vet, en knarrande skinnfåtölj kan kanske uppfattas som att jag är intresserad av att köpa rundligt med pensionsförsäkringar.

Efter att ha lekt denna kurragömmalek med talsvarstjänstenen en god stund sprakade det plötsligt till i luren:

 

- Kundservice du pratar med Nils.

- Nils, Nils ädle Nils koppla mig till någon på Landskronakontoret. Jag håller på att förlora förståndet!

- Jaha, vem kan jag hälsa från?

- Du kan hälsa från Sverker Klintenberg men det tjänar nog inte så mycket till för ingen där känner mig.

- Va, vad vill du då?

- Jag vill bli kund, snälla låt mig bli kund!

- Va, en ny kund?

- Ja en tvättäkta ny kund.

- Men herregud vad trevligt en ny kund. Hör du Sverker, försök att behålla förståndet jag ska genast koppla fram dig till en personlig bankman i Landskrona.

- Är det sant, är det en människa med kulmage, manschettskydd och pincené?

- Va!

- Äh strunta i det. Är det en människa?

- Visst är det en människa.

 

Därefter fick jag kontakt med en personlig bankman som lystrade till namnet Anders. Vi har träffats flera gånger redan och även om han saknar så väl kulmage som manschettskydd och pincené så verkar han riktigt trevlig. Jag får kaffe och vi pratar ibland rent av lite strunt vid sidan av själva affären. Ibland är det något papper som ska skrivas under av Eva. Då skickar han med mig det hem och sedan kan jag och Totte kvista över med det när vi ändå är ute och spatserar.

 

Gode läsare!

Nu gäller det att skriva ett slut också. Att liksom knyta ihop säcken med en elegant knorr. Hur det ska gå till har jag ingen aning om men kom gärna med ett (eller flera) förslag så ska jag fixa till det hela!

Veckans spaningar!

 

Skapad 20130206

Senast uppdaterad 20130211

 

Lokalblaskan meddelade att några tjyvar stulit vår nya fina staty av Selma Lagerlöf. En bronspjäs placerad på det ställe där Selma brukade stå och blicka ut över sundet under de ca tio år som hon bodde och verkade i Landskrona. En ganska avskild plats att placera något hundratal kilo brons på vilket naturligtvis blev en för stor lockelse för tjyven. Denna Vessla bröt helt enkelt loss Selma från sin sockel. När hon skulle stuvas in i bilen passade nog inte riktigt galoscherna varför vederbörande Vessla istället företog att släpa den basta damen ca 300 meter till en närbelägen vassrugge. Där hittades hon dagen efter av några lekande pojkar. Jag vet inte vad det är för kilopris på brons men jag antar att även om Selma är en bastant dam så är metallvärdet långt under de 400.000 kronor som hon kostade. Vilket slit herr Vessla måste ha haft utan några egentliga förutsättningar att tjäna storkovan. Det är väl som en polisbekant brukar säga:

 

- Ja si tjyv det blir man inte för att finansiera sina studieskulder!

 

Häpp!

 

Apropå studieskulder så var jag här om dagen och lyssnade på en föreläsning av en gentleman som lystrade till namnet Jörgen Oom. Inte heller han torde vara belastad av några större studieskulder. Under en två timmar lång framgångsteologisk predikan staplade han intill lögn förenklade sanningar på varandra. Hr Oom hade då svar på allt. Snar att framhäva sin och andra framgångsrikas förträfflighet! Tänkte först skriva om det ledsamma med att det går att torgföra sådan smörja men sedan såg jag på TV ”Min sanning” med KG Hammar. En sådan ödmjuk, klok och sympatisk person! Tänk den som hade bara unset av denne mans patos, ödmjukhet och bildning. Låt oss glädjas åt att det trots allt finns många kloka humanister. Dock måste man lyssna och speja vaksamt ty deras lågmälda klokskap överröstas oftast av dårarna och de tomma tunnornas larm.

 

Häpp

 

Apropå larm så hörde jag en debatt på radion häromdagen. Det hela gick ut på att allt fler tidningar nu tar betalt för de nyheter som tidigare levererats gratis via nätet. Detta är dock inte okontroversiellt för en generation som vant sig vid att allt på nätet är gratis. På journalistens fråga till redaktören på Sydsvenskan om varför man nu tog detta radikala och brutala grepp på den fria kommunikationen svarade hr. redaktör:

 

- Tidigare har gratisnyheter via nätet finansierats av de som köpt papperstidningen. Det börjar bli knivigt nu när allt förre gör det!

 

Häpp!

 

Apropå nyheter så har Landskrona figurerat i riksnyheterna igen. Denna gång var det inte våld, kriminalitet, utanförskap eller främlingsfientlighet som stod på agendan utan rondellen vid södra infarten. Landskrona är en parkstad och man sätter en ära i att smycka staden i allmänhet och rondellerna i synnerhet, oftast med stor framgång. Jag njuter verkligen av våra vackra rondeller men ibland går det fel. Som i fallet med rondellen vid södra infarten. Någon innovativ kreatör lyckades få igenom att cirkulationen skulle förses med en rökmaskin för att entren till staden skulle få en "trollsk framtoning". Allt gott och väl så långt men man behöver inte vara ingenjör för att räkna ut att ymningt spridande av vattenånga får i varje fall två ur trafiksäkerhetssynpunkt negativa konsekvenser, nämligen nedsatt sikt och halka! Grunkan är trafikfarlig och har därför tagits ur drift. Chefen för räddningstjänsten uttalar sig i tidningen:

 

- "Jag var tveksam från början men konst är inte min starka sida!"

 

Stört skönt! Vi gick all in - det gick åt pipan!

 

Häpp!

 

Veckans spaningar...

 

20130111 Ingen har väl undgått att värdens mest kommunikativa företag Facebook håller på att etablera stort i Luleå. Stora delar av P1:s sändningstid i måndags spenderades på reportage om detta. Vad säger då Facebook själva? Jo, de kände behov att förmedla ett enda budskap nämligen:

 

-Vi ger inga intervjuer!

 

Häpp!

 

Apropå kommunikation. Jag har en särskild fäbless för organisationer som kommunicerar ett budskap som går stick i stäv med det egentliga agerandet. Härom morgonen stod en lastbil på tomgång utanför oss på gatan. Det är i och för sig inget ovanligt men denna gång pågick det särdeles länge. Jag var till sist tvungen att kolla och kikade ut bakom rullgardinen. Det var sopbilen. Jag gick in på renhållningsbolagets hemsida och möttes av budskapet ”L.S.R – från sopgubbe till miljöaktivist.” Det var alltså två miljöaktivister som satt i sopbilens hytt och käkade frukost allt medan motor gick på tomgång!?

 

Häpp!

 

Har precis haft bilen på service och blev därför uppringd av en kundundersökare. Jag svarade artigt på alla frågor. Verkstaden hade gjort sitt jobb och det fanns inte så mycket att klaga på. När undersökaren avslutade med att fråga om jag skulle rekommendera verkstaden till en vän svarade jag nej. Varför? frågade hon lite förvånat. Mina förväntningar på ett företag som har slogan, ”Hemma hos Bil DeVe” är betydligt högre än att de bara gör sitt jobb! Jag ska framföra det sa hon!

 

Häpp!

 

Apropå kvalitet. Jag plockade i veckan in julljusstaken på kontoret. Det var nödvändigt eftersom den som vanligt hade slutat fungera. Innan jag slängde faanskapet i containern noterade jag en liten lapp som var fästad vid ljusstaken.

 

”Quality will be remembered long after price has been forgotten – Konstsmide”

 

Jag vet inte hur ditt förhållande till julljusstakar är men i min värld är det inte ordet kvalitet som dyker upp i skallen när någon nämner dessa gudsförgätna tingestar.

 

Häpp!

 

Apropå kvalitet, i veckan meddelades att nu är 97 % av tågen i tid! Denna braskande nyhet fick troligen en och annan luttrad tågresenär att av förvåning höja sitt norra ögonbryn. Vad menar man då med ”i tid”? Jo, att det är tåg som varit mindre än en kvart försenat eller som aldrig avgått!

 

-Kom du i tid till skolan idag lille Kalle?

-Ja, jag gick aldrig!

 

Eller

 

-Var du i tid till mötet klockan 08:00 idag älskling?

-Ja, jag var där redan 08:14!

 

 

Häpp!

 

Apropå knepiga saker. Ingen kan ha undgått att notera krisen i SAS. De var rent av nära konkurs! Förhandlingar och nattmanglingar vidtog. Skulle det gå att rädda bolaget från undergång? Jo det går, om alla ställer upp! Mindre i lön och mer arbete. Jag blev nästan lite rörd över denna solidaritet. Det blev nog cheferna också för de firade framgången genom att ge varandra en liten gratifikation i form av en halv årslön! Ja, vad säger man? Visst är en sådan framgång värd att fira, även om personalen kanske blir en smula harmsen!

 

Det var veckan som gått, häpp!

Spaning på biografen!

Man har varit på bio, jo då. Å det hela taget en bra upplevelse, riktigt bra faktiskt! Filmen ”En oväntad vänskap” var suverän. De är duktiga på att snickra ihop puttriga filmer, franskarna! Stort skådespeleri, en bra historia, vackra bilder och fin musik. SF är också duktiga. De gjorde sitt yttersta för att bära fram filmen till oss biobesökare. Sköna stolar och fantastisk teknik som levererade både ljud och bild på ett sätt som får min hemmabio att framstå som löjlig. För allt detta tog man förstås bra betalt. Över en hundring för en biobiljett är mycket men det kändes ändå som en adekvat prissättning. Smakar det så kostar det helt enkelt. Så långt skulle allt ha varit frid och fröjd om inte SF fallit för frestelsen att solka ner totalupplevelsen. Detta gör de säker inte av varken ondska eller dumhet. Tvärtom är det förmodligen den gamla vanliga hederliga girigheten som åter gör entré. Låt mig berätta.

 

Eftersom man tillhör den hyfsat väluppfostrade och lydiga medelklassen ser man till att komma i rätt god tid. Vi är således där nästan en kvart innan det börjar. Vi mår prima eftersom vi precis har varit på restaurang och fått en gedigen bouillabaissemed en slurk torrt vitt vin därtill. Biobiljetterna har vi naturligtvis förbeställt och betalat på nätet eftersom vi inte vill störa SF-personalen med en sådan trivial sak. Det är alltså bara att glida in i salongen. Det verkar dock vara en riktig människa som river biljetten och visar oss entrén till den salong i vilken vår film ska utspela sig. Uppfyllda av fisksoppa och förväntningar på den kommande upplevelsen bänkar oss på våra platser 12 – 13 minuter innan filmen ska börja.

 

Nästan genast sänks belysning och biomaskineriet brakar igång. Det serveras små aptitretare så kallade ”Trailers”. I den händelse att du inte redan känner till det kan jag berätta att en trailer är en oändligt lång reklamfilm för en kommande filmproduktion. I en trailer kondenserar man ner den kommande filmens alla actionavsnitt och vässar de redan korta klippen ytterligare. Det hela resulterar i en obegriplig, rörig och lätt epileptiskt soppa men under förutsättning att det inte serveras för många är det hela om inte njutbart så i varje fall rätt uthärdligt. Jag misstänker också att en del kanske rent av uppskattar att få lite information om vad som kan komma att bli framtida biobesök. Dessutom är ju faktiskt till och med en trailer roligare än att bara stirra in i en tom duk i väntan på att filmen ska börja. Så långt allt gott och väl. Det är då reklamen börjar.

 

Jag vet inte om ni håller med mig men min spaning är att bioreklam ofta är lite bättre och finurligare än TV:s ständiga tröskande om sanitetsbindor, Lönneberga skinka och diverse tvättmedel som nu tvättar ännu renare!? Eller det är kanske bara omväxlingen som förnöjer? Hur som helst, som biobesökare får man nog ha viss förståelse för att reklamen är en betydande intäktskälla för filmindustrin och eftersom man som sagt är ganska väluppfostrad så sväljer man även detta utan några större protester. Det är när denna trailer och reklamfilmskavalkad börjar trötta mig som jag kväver en gäspning och tänker. ”Det var då förbaskat vad 12 minuter kan bli långa när man tittar på reklamfilm. Jag slänger ett getöga på mitt armbandsur. Det är lite svårt att skönja visarna i biodunklet men visst står den långa visaren på nio!? Filmen skulle ju börja halv och nu är hon kvart i! Här någonstans tycker jag att man passerar en gräns. Jag har betalt för att se en film och enligt vår överenskommelse ska den börja klockan halv. SF väljer då att mata mig i ytterligare en kvart med reklamsmörja!

 

Det kan kanske ses om en bagatell men tänk om detta trick hade tillämpats i andra sammanhang. Som till exempel här om dagen så jag anlitade en rörmontör för att byta vår toastol. Tänk om han hade börjat med att berätta andra saker som han skulle göra längre fram i veckan, alltså trailers! Till exempel byta en blandare på Vengatan, rensa ett avlopp på Ödmanssonsgatan eller installera en värmepump på Järnvägsgatan. Därefter kunde han ju hala fram ett inkontinensskydd och förevisade dess utmärkta uppsugningsförmåga för att till sist avsluta det hela med att visa några bilder från Costa del Sol och erbjuda rabatterat pris på en resa i januari, alltså reklampaus.

 

Jag ställde faktiskt frågan till SF hur det kommer sig att det är på detta viset och då kom ju det argument som hela reklambranschen rättfärdigar sig med nämligen. ”Hade vi inte haft reklam hade priset på biobiljetten varit helt annorlunda!” Det är egentligen rätt underligt att det argumentet alltid funkar när det gäller reklam men aldrig annars. Tänk dig om man gjorde något annat än att köra reklam första kvarten. Till exempel städar salongen, målar om eller gör andra underhållsarbeten. På frågan. ”Vad tusan håller ni på med, filmen skulle ju börjat för en kvart sedan” får man svaret. ”Du om vi stängde biografen för att göra underhållsarbete skulle priset på en biobiljett vara helt annorlunda!” Jag har en vag känsla av att den argumentationen inte skulle fungera. Många hade nog i vredesmod lämnat lokalen för så behandlar man helt enkelt inte en kund. Utom när det gäller reklam, då är det ok. För utan reklamen skulle allt bli så dyrt. Är inte det konstigt? Förresten vem är det egentligen som betalar reklamen? Det kan du fundera på i nästa reklampaus :-)

 

Denna spaning presenteras av:

 

Nisses Slakt & Svets – Allt i branschen!

 

Börjes Gräventreprenader - Vi gräver där du står!

 

Västspol - Slamsugaren som fixar proppen snabbare än den kom dit!

På spaning i det offentliga rummet del 1

20110505 Hade idag en liten stund över (ganska stor stund faktiskt, typ hela dagen) och tog mig för att spatsera i vår vackra stad. När man har tid ser man saker och tänker tankar som annars förmodligen skulle blivit otänkta. Mina tankar idag går till butiksdöden. I konkurrens med gigantiska köpcentran utanför staden kämpar centrums butiks- och fastighetsägare en svår kamp. I spåren av denna kamp får många små butiker slå igen på grund av för litet kundunderlag. Egentligen är det inget konstigt med det. Det som upptar dagens filosofiska fundering är en liten detalj angående hur butiks- och fastighetsägarna hanterar detta. Alltså jag menar vem kom på att det första man ska göra om en butik slår igen är att hänga upp trasig brunpapp i fönstren och i övrigt se till att det ser för djävligt ut?

 

Tänk er in i samma rutin i restaurangbranschen.

 

Kyparen till hovmästaren

- Vi har tre lediga bord till aftonens diné, vad göra?

- Släng brunpapp över dem, glöm inte att skriva "ledigt bord" på pappen också!

- Jaa, naturligtvis, smart!

 

Eller varför inte i bilbranschen.

 

 

Försäljaren till försäljningschefen

- Jag har en vagn (P.G Gyllenhammar säger alltid vagn istället för bil, jag tycker det låter rätt tjusigt) i hallen som jag inte får såld, vad göra?

- Repa den, slå in rutorna och spreja "till salu" på sidorna så ordnar det sig nog.

- Jaa, naturligtvis, smart!

 

Eller i livsmedelsbutiken

 

Kallskänkan till butikschefen.

- Jag har lite osåld rutten köttfärs, vad göra?

- Lägg den över den fräscha så ska du se att det fixar sig!

- Jaa, naturligtvis, smart!

 

Det sista exemplet var kanske inte så bra för det har ju ICA provat med viss framgång, i varje fall i det korta perspektivet. Mitt banbrytande tips till de ansvariga är alltså:

 

 

Snygga till för tusan, det ser för djävligt ut!

 

Ja, det är sådana små filosofiska tankar som tänks när inga andra tankar tänks. Typ som idag, vassego!

Copyright © 2015 • Klintenberg • Landskrona