Rapport från julhandeln i Dronningens by

Vi har varit i Köpenhamn och julhandlat minsann. Sägas skall att jag inte är någon stor vän av folksamlingar och trängsel. Därmed är julhandel i allmänhet och julhandel i Köpenhamn i synnerhet liksom inte riktigt min grej. Samtidigt är det svårt att inte gripas av den enorma pulserande kittel av liv som Köpenhamn i juletid utgör.

Det är svindlande att tänka sig att vart och ett av de tusentals ansikten som flimrar förbi i myllret likt mitt bär på förväntningar, längtan, stolthet och glädje men också på sorg, oro och besvikelser. När man står där mitt på Ströget mitt i julhandeln blir intrycket oerhört starkt. Intrycket av livets oändliga skönhet och hur bjärt det står i kontrast till dess obönhörliga förgänglighet. Det hela blir mig plötsligt övermäktigt och i hemlighet fäller jag en tår där jag står mitt i bruset och lyssnar på blåsorkesterens tolkningar av julens melodier.

Icke desto mindre irriteras jag över den disonans som ett fyllo på en närbelägen parkbänk och en blåhårig dam jämte mig utgör. Fyllot spelade ihärdigt på en leksaksxylofon och damen konverserade oblygt sina danska väninnor. Det blir tillsammans med blåsorkesterns harmonier en skärande kakafoni. Jag överväger en stund att fräsa ilsket åt den högljudda damen och slita pinnarna ur näven på fyllot. Varför ska de få störa?

Sedan inser jag att vi alla är varp i livets väv vars skönhet kommer ur myller och mångfald. Glad, tacksam och lite på ”pickalurven” rumlar jag sedan med ett fånigt leende på läpparna ner till båten som ska ta oss tillbaka till Landskrona. Är det inte fantastiskt vad en vanlig julkryssning till Dronningens by kan ge för oväntade insikter? Dessutom är jag rätt säker på att få en ny snygg fluga i julklapp (jag tjyvkikade lite)

God jul på dig – lev väl.

Totte har sagt hej och tackat för sig!

20131211 Efter nästan 10 år i människans tjänst och efter en tids sjukdom stämplade Totte ut och drog till hundarnas Eden, där där det är tätt "emellan treden”. Det har faktiskt gått snart en månad sedan vi var tvungna att ta det tunga beslutet och Tottes dagar i jordelivet var räknade.

Saknaden är självfallet stor och jag har inte riktigt haft lust att skriva om det förrän nu. Totte var oborstat byracka och engelsk aristokrat på samma gång. Han var ett egensinnigt kreatur utan en enda en enda ond cell i kroppen. Han hade stor humor och ett hjärta som svämmade över av tillgivenhet, särskilt om han fick lite godis då och då!

Jag har funderat en del på vad det är som får oss människor att bli så fästa vid något så banalt som en hund. Jag vet inte men mina funderingar går i riktningen att hundarna tycks naturligt ha en del egenskaper som vi människor så gärna vill besitta, men som trots sin enkelhet är så attans svåra för oss att uppnå. Låt mig ta några exempel.

Totte dömde eller bannade aldrig någon. Hans kärlek och tillgivenhet var total och villkorslös. Han var alltid glad att se sin stora idol (jag alltså) eller någon av mattarna. Det spelade ingen roll om man varit ute med soporna eller varit på tjänsteresa i en vecka. Återseendet var alltid lika kärt. Aldrig undrade han var tusan jag hade varit hela tiden. Aldrig surade han över att jag lämnade honom så länge, nej han blev bara förbaskat och uppriktigt glad över att jag kom tillbaka. Detta ska ses i perspektivet av att en hund lider när dess ledare är frånvarande. Den gör då inget annat än väntar på återkomsten. Detta är den enklaste av egenskaper men samtidigt den svåraste för oss människor att uppnå. Kanske är det hundarnas naturliga fallenhet för villkorslös kärlek som i så hög grad fascinerar oss människor? När vi ägnar oss åt trivialt bjäbb och ältade av upplevda oförrätter drar hundarna istället ett streck och går vidare.

Totte oroade sig aldrig för morgondagen eller ens för vad som skulle hända i nästa sekund. Han kunde likt andra hundar fullt ut njuta av stunden utan oro för vad som komma skall. För oss människor är det naturligtvis avundsvärt. Vi som lägger ner oändligt med kraft på att oroa oss och förbereda oss för diverse olika scenarion. Jag har försökt att lära av denna Tottiska bekymmerslöshet men tvingas ändå erkänna att jag inte kommer i närheten av hans obekymrade inställning till morgondagen. Många gånger har vi spankulerat längs kajen och funderat. Är man i min situation av vacklande hälsa är det lätt att bli sjuk av oro i lika stor utsträckning som av själva sjukdomen. Många gånger har vi suttit på kajnocken och blickat ut över sundet. Ja, det vill säga att det var mest jag som blickade ut. Totte var för det mesta upptagen med att hålla sin dystre husse under uppsikt. Efter en stund la han alltid huvudet på sned och tittade på mig. Precis som att han försökte att säga: Äsch, vad tusan husse, var inte så förbaskat dyster. Vi har det bra nu, var glad för det! Sedan buffade han alltid på min jackficka i hopp om att där skulle finnas några levergodisar att lätta upp tungsinnet med. Kanske har vi människor något att lära av hundarnas förmåga att leva i nuet?

En annan egenskap som Totte hade var hans charmiga inställning till sin nästa. Totte visste med säkerhet att alla älskade honom fast en del kanske hade lite underligt sätt att visa det på och han älskade därmed alla tillbaka. Totte gjorde inte skillnad utan inkluderade alla.

Kort sagt Totte var prima. Han var en stor filosof som jag har lärt mig mycket av. Nu ligger han förmodligen på en liten molntuss och stirrar intensivt på pärleportens insida i förhoppning om att den snart ska öppnas och att husse ska kliva in. Det fina är att oavsett om det blir i morgon eller långt in i framtiden så kommer han ändå att bli lika glad. Skulle det hampa sig så illa att Sankte Per förpassar mig till källaren så vet jag att Totte i så fall omedelbart hänger av sig änglahundsskruden och följer med mig ner, så enkelt är det. Tack för allt Totte och vi ses när vi råkas!

Lena är borta

Morgonen den 16 oktober nåddes jag av beskedet att goda vännen och kollegan Lena Behmer avlidit under natten. Det gör mig oändligt ledsen att hon var tvungen att lämna oss så snart. Samtidigt är jag oändligt glad och tacksam över att ha fått lära känna Lena.

Jag har träffat många människor. De flesta har varit snälla, smarta, intelligenta, konstruktiva, välmenande och engagerade människor. Det blir med tiden många goda och lärorika möten men de flesta passerar trots allt ändå revy utan att lämna några större avtryck efter sig. Men så ibland träffar man en särskilt speciell människa. En vars personlighet är svår att klä i ord. En som ger mer än hon tar. En sådan människa var Lena. Hon var snäll utan att vara dum. Hon var hjälpsam utan att dalta. Hon var vänlig utan att vara inställsam. Hon var bestämd utan att vara trångsynt. Hon sa vad hon tyckte utan att vara slamrig gaphals. Hon var kunnig utan att vara besserwisser. Kort sagt, Lena var speciell.

Under det sista året av hennes liv kom vi varandra lite extra nära eftersom vi delade ett liknande sjukdomsöde. Jag är ingen vän av att umgås med människor bara för att man har jämförbar hälsostatus. Det blir mest ett ältande av sjukdom och elände som inte tillför något gott alls, men med Lena var det precis tvärt om. Trots hennes svåra sjukdom hade hon en enorm livsglädje ur vilken man kunde hämta kraft och inspiration att leva vidare. Lena visade att det finns livskvalitet att ta vara på även när döden kommer nära. Stort tack för att du lärt mig det Lena. Jag lovar att göra mitt yttersta för att aldrig glömma det.

Tack också för alla inspirerande samtal. Vad härligt att få sitta ljumma sommarkvällar på uteplatsen, ta ett bloss och en whisky och prata om stort smått. Jag minns Lenas irritation över min strutsfilosofi. Att gömma huvudet i sanden inför svåra beslut och besked var sannerligen inte Lenas melodi men ändå respekterade hon att vi är olika även på den fronten. Det är så få människor som är genuint intresserade av att höra vad andra har att säga och försöka att förstå. Själv tillhör jag tyvärr inte skaran av goda lyssnare men Lena gjorde det, även om hon misslyckades med att lära mig den konsten. Jag lovar att försöka bli bättre på det Lena!

Många frågar sig om det finns ett liv efter detta och svaret är enkelt, ja det är klart att det gör. Oavsett vad man tror eller inte tror så går livet obönhörligen vidare och om vi alla som kände Lena bär med oss av de guldkorn vi fått av henne så kommer hennes ande att leva vidare med början här och nu, mitt ibland oss. Jag lovar att dra mitt strå till stacken!

Vi har varit på turne...

Och kanske inte hamnat på sne' men vi hamnade i varje fall i Värmland och Karlstad där sola sken som sig bör. Sedemera buklandade vi också i Motala för stt stänga ärendet bröllop 2013!"

Låtom oss börja med vårt första stopp alltså det i Karlstad, detta gjorde vi för att högtidlighålla minnet av ungdomskamraten Annas födelse som inträffade för exakt 50 år sedan. Sicken osannolik fest som bjöds! Anna som är duktig på sång och musik hade helt enkelt bjudit ihop till en konsert. Tal och skönsång blandat med diverse upptåg gjorde en fantastisk och minnesvärd kväll. Tack Anna för ett prima kalas. Festen höll på till långt fram på småtimmarna och med obligatorisk "efterkrök" på hotellet blev det riktigt sent (eller tidigt om man så vill).

Efterkröken var för övrigt lika osannolik som själva festen då den omfattade såväl en tvättäkta prost som en managementkonsult. Den teologiska debattens vågor gick stundom höga men ska jag vara ärlig löstes nog inga av teologins "Gordiska knutar" den kvällen, men trevligt var det och whiskyn satt som vanligt som en sportmössa!

Efter kväll kommer morgon under vilken Melodikrysset löstes tillsammans med alla vänner i frukostmatsalen. Efter det ett kort stopp hemma hos Anna och Thomas för att säga hej då. Sedan riktades fronten på den svarta Renaulten in i riktining mot Motala där vi landade på "Geddholmen" vid tretiden lagom till aftrernoon Thea, som faktiskt behagligt kunde avnjutas på bryggan i sensommarens eftermiddagssol.

Sedan var det båttur på Vättern och strömmmen med Gustafs gamla fina racer i mahogny. En flaska skumpa slank ned innan stäven ställdes mot Motala igen. Kvällen bjöd på en veritabel skaldjurskavallkad där undertecknad fick erkänna sina brister när det gäller att utvinna läckerheterna ur de motspänstiga kreaturen. Johansson var dock mycket behjälplig med såväl instruktioner som rent handgriplig hjälp och som tur var serverades ostronen öppnade :-)

Dagen efter bjöds det fina promenader på ett Ulvåsa i höstskrud. Ett kort besök hos Morrisen i hönshuset hanns också med innan det var dags att sätta kurs hemmåt!

Nedan finns ett bildspel med ett urval av bilder från det hela!

På turne i Västmanland!

Om man skulle göra en riktigt helhelg i Västmanland hur skulle då den se ut? Jo, jag tror att man skulle börja med en litta kultur, kanske en konstutställning i Wadköping, Örebro. Därefter vet i tusan om man inte skulle kajka runt lite i bilen och bese fina bruksmiljöer. Varför inte toppa det hela med att beundra nordens största vattenhjul och stånggången i Pershyttan? Därefter tror jag bestämt att jag skulle styra kosan mot Grythyttan där Eva, Totte och jag i Ola och Astrids sällskap skulle kunna få kråsen smorda.

Sedan skulle vi bege oss till Västerås för att avnjuta moster Astrids älggryta och diskutera saker som "varför det ljugs så lite nu för tiden" med morbror Ola. Därefter skulle jag förespråka relativt tidig sänggång för att vara pigg och nyter inför söndagens skogsmulleäventyr. Då skulle jag grilla korv och njuta av skogen och höstfärgerna. Sedan skulle jag längta hem en smula till di öppna landskap där vindarna får fart. När jag gjort det en pytteliten stund skulle det vara prima om man fick kalvstek till middag, sedan skulle jag åka hem och vårda minnet av en skön helg.

Precis så skulle en bra höstresa till Västmanland vara!