Rapport från en hobbyteolog

20111016 Man har varit i Sofia Albertina kyrka och fått sig lite andlig spis till livs, jajjamänsann! Undertecknad är väl kanske inte den mest vare sig religiöst eller teologiskt bevandrade personen man kan tänka sig, men det är klart att även ett vanligt dumkopf som jag då och då funderar över livets stora frågor.

Ibland uttrycker detta sig i religionsfilosofiska diskussioner med en av mina kollegor som råkar vara religionsvetare. Hon har lite svårt att smälta min teologiska infallsvinkel att gud och det gudomliga är det som mänskligheten i var tid inte förstår. Religion blir då på något sätt brist på bildning och drar man det till sin yttersta spets skulle man ju då kunna säga att gud krymper ju mer människan vet. Ja, precis så är det! Bortsett från att det där med att gud krymper förstås. En sådan krympning förutsätter i så fall att kunskap är ändlig och det är väl knappast troligt. Eller går det att tänka sig att vi en dag vet allt? En dag då det inte längre finns någon ny kunskap att utforska!? Nej det känns som en omöjlig tanke och därmed faller i så fall teorin om att gud krymper med ökad bildning. Fast värt att fundera på är förstås om en oändlig varmkorv egentligen blir mindre om man äter den från den ena änden till den andra?

Nog om det. En annan filosofisk grundsten som jag har är att man ska försöka att ta tillvara på goda stunder och lyfta fram det som är positivt. Okey, jag vet det låter stressigt klämkäckt och flåshurtigt klyschigt på samma gång men det behöver det inte vara, tvärtom. Min poäng är det att det inte behöver vara så märkvärdigt. Man behöver inte jaga jorden runt efter upplevelser (även om det väl i och för sig inte är något fel med det heller), nej det finns ofta fina upplevelser i det lilla om man bara tittar noga. Ta till exempel en sådan sak som solens strålar genom glasmålningarna i kyrkfönstren, eller doften av en kopp nybryggt kaffe, eller varför inte glädjen i att avnjuta en god middag och ett (eller flera) glas vin.

Det är helt enkelt bara att roffa åt sig av de goda händelserna som hela tiden händer runt omkring och njuta av dem. I denna hobbyfilosofiska livsåskådning var jag helt trygg fram till i somras då vi tog färjan till Gottland. Även om det var lite lågsäsong när vi åkte är det inte svårt att tänka sig in i konfrontationerna som lätt kan uppstå då massor av semesterstressande, upplevelsejagande familjer, unga och gamla ska samsas under några timmar på den begränsade yta som en båt utgör. Säkert var det någon i personalen på färjorna som tröttna på detta och la ett förslag i personalens förslagslåda för  förbättringar. På varje bord stod nämligen en liten skylt i papp med texten ”Ta det lugnt, tänk på att du är en del av någon annans upplevelse”.

Det är ju suveränt smart och det gäller inte bara på Gotlansfärjan. Det är inte bara att roffa åt sig av livets goda. Nej man måste förstås också inse att man är en del av någon annans upplevelse. Man får helt enkelt göra sitt bästa för att själv medverka till att andra får små fina upplevelser att ta tillvara på. I och med den lilla skylten på cafébordet på färjan kändes min livsfilosofi komplett och idag i kyrkan fick jag det hela bekräftat då vi sjöng psalm 180 med text av M. Nielsen. Den inleds med orden ”Var dag en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Javisst, och sedan slutklämmen på andra versen ”Var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav”. Det är ju klockrent! Hela min egenhändigt hopsnickrade livsfilosofi sammanfattad i två psalmverser. Tänk att M. Nielsen också såg de små bordskyltarna på Gotlandsfärjan :-)