20120405 Man har varit i kyrkan och tagit del av påskevangeliet, jajamensan! Fint och stämningsfullt var det även om början av påskevangeliet är en aning dystert i min smak. Hur det nu än är med den saken så är det i varje fall två företeelser i evangeliet som jag tycker är lite skumma och båda är kopplade till Judas. Det är i sanning en udda filur! Vad är hans roll egentligen?

Det första man undrar är varför det behövdes en förrädare. Alltså, bara några dagar tidigare rider Jesus in i staden under klang och jubelspel. Var inte ordningsmakten närvarande då? Vad jag menar är att Jesus var ju inte direkt hemlig. Ändå hade maktens soldater inte möjlighet att identifiera honom utan hjälp av Judas! Det tycker jag är lite konstigt. Varför fanns det ingen i den hop som skulle hämta Jesus som visste hur han såg ut? Han måste ju ha varit superkändis redan då.

En annan sak som är skum och som är teologiskt mycket mer komplicerad är frågan om vem som egentligen räddade mänskligheten, eller i varje fall delar av den till evigt liv. Dessa funderingar känner jag en viss oro att torgföra eftersom de förmodligen kan uppfattas som hädiska. Det är dock inte alls min menig och det finns säkert också en teologiskt gångbar förklaring som mer bibelspränga teologer än jag kan redovisa. Hur som helst, så här uppfattar jag problemet. Det behövs en förrädare. Jesus (Gud) utser Judas till förrädare. Jag vet dock inte varför han utses att bära denna tunga börda men det kan vi lämna därhän så länge. Om den sista måltiden berättar evangeliet:

På kvällen lade han sig till bords med de tolv. Medan de åt sade han: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.” De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag, herre?” Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”

Alltså detta är ord och inga visor. För Judas fanns ingen valmöjlighet. Han utsågs av Gud att förråda Jesus. Guds vedergällning för denna handlig är så förfärlig att det enligt Jesus vore bättre att Judas aldrig blivit född. Nu hade ju inte Judas det valet eftersom profetian måste uppfyllas och man får därmed anta att nämnde Judas var född till sitt uppdrag, att förråda Jesus för att mänskligheten därmed skulle kunna räddas från evig förtappelse. Alltså Judas gör sitt jobb precis enligt överenskommelsen. Jesus gör likaledes. Ändå blir Jesus rätt mycket mer poppis än Judas? Det har jag lite svårt att förstå. Tänk om Judas haft en fri vilja eller bara varit lite slarvig och glömt hela prylen. Tänk er att soldaterna kommer dit, fattar inte vem som är vem eftersom deras Quisling inte är där. I förvirringen arresterar och korsfäster de en lirare som bara stod utanför och sålde Situation Getsemane för att få ihop pluring till en kopp java att värma sig med. Jesus däremot går fri och lever efter det ett rätt stilla och händelselöst liv tills han långt senare avlider i stilla glömska på ett äldreboende i förskingringen. Planen misslyckas och hela mänskligheten skulle därmed ha varit för evigt förtappad! Är inte det ett lite halvjobbigt scenario eller är det bara jag som fattat fel. Okey, nu blev det inte så, alla skötte sina uppgifter och Jesus fick därmed spendera några dagar i dödsriket innan han tog plats på tronen vid guds högra sida, men vart tusan tog Judas vägen, utan hans insats hade det ju inte funkat, eller...?