Vårtur till Stockholm

Svägerskan Ulla hade den goda smaken att fylla 50-bast på den första riktigt härliga vårhelgen i nådens år 2014. Därför tog Eva och jag vårt pick och pack och begav oss genom Statens Jernbanors försorg i riktning mot den konungsliga Hufvudstaden. Det blev en prima helg med många glada möten i den härliga vårsolens glans. Jag har försökt fånga något litet av stämningarna i följande videoklipp.

Först tog vi tåget från Svearnas kornbod till Tjabos by, självklart kryssade vi från tåget och passoppen var i sanning på hugget då det serverades Cava på slaget 11, ordning och reda på min ära!

Om söndagen företogs obligatorisk tur med Zita. De är alltid underbara men denna gång var kvaliten så ypperlig att undertecjnad nästan blev religiös. Det är en fantastisk skuta må man säga. Från själva 50-årsbalunsen finns inte så mycket material men avslöjas kan att jubilaren begåvades med ett dragspel vilket är spännande då Ulla absolut saknar gehör. Det är med viss spänning vi ser fram mot kommande sammankomster då vi själfallet utgår från att Ulla flinkt trakterar klaveret,

Sedemera företogs resa hem. Vanligen sker det med flyg vilket är snabbt, kostnadseffektivt och kvalitetssäkert. Dock har de till skillnaden från tåget sparat in på mässinsorkestern som lättar upp stämmningen på perongen! Ett noll till jernbanorna!

En hyllning från tryne till knorr

Efter ännu ett underbart besök på favoritkrogen Tryne till knorr tänkte jag skriva en liten recension av stället. Jag börjar naturligtvis med att skanna nätet för att se vad andra redan har skrivit och det finns minst sagt gott om omdömen, betygsättningar, katalogiseringar och fackindelningar. Allt ifrån de som avskyr stället och aldrig mer ska gå dit till de som euforiskt höjer deras mat och dryckeskonst till skyarna. Oavsett vilket så är det ingen som lämnas oberörd efter ett besök på denna märkligt otidsenliga krog. Jag inser snabbt att det inte behövs ytterligare en recension särskilt inte eftersom jag är part i målet och därmed långt ifrån objektiv. Tidningens Metros recensent skriver följande:

”Vill du veta var stadens krogskribenter, kockar, sommelierer och vinimportörer spenderar sina lediga kvällar? På Tryne till Knorr.”

En anonym besökare på Restaurangkartan skriver:

”Fy vilket otrevligt bemötande! Hit går jag aldrig igen. Ska man driva krog, ska man också ha förmågan att ge service om helhetsupplevelsen ska bli bra. De har lång väg kvar med den arroganta attityd de har.”

Vad är det då med Trynet som tjusar vissa och avskräcker andra? Jo, jag tror att det är i huvudsak två grejer.

Det ena är att det envist vägrar låta sig kategoriseras. Vill du få en förutsägbar upplevelse styrd av egna önskemål är stället helt enkelt inget för dig, avstå Trynet och gå istället till ”en riktig restaurang”. Det har skrivits spaltkilometrar om vad Trynet står för och många kommer fram till mer eller mindre adekvata spaningar men min personliga reflektion är att Trynet ger vad Trynet vill ge. De vill överraska och utmana, gilla det och återkom. eller ogilla och utebli, svårare är det inte.

Det andra och kanske skönaste är deras otidsenliga inställning att inte vara till lags utan fullt ut göra sin grej. De är sanna konstnärer men de målar inte i olja eller akvarell utan i smaker och intryck. Lika lite som man kan be en konstnär att inte använda så mycket rött för att man inte gillar rött kan man möblera om i Trynets kompositioner. Man får helt enkelt bara luta sig tillbaka och spisa matkonstverken utan egna taffliga försök till förbättringar.

Jag skrev för ett par år sedan om en fantastisk upplevelse då vi besökte krogen Quello Che Cé Cé (det som finns det finns) under en olivskörd i Italien. De var en krog helt olik Trynet men de hade ungefär samma filosofi. De hade inte ens en meny utan det var bara att slå sig ner så dansande den ena rätten efter den andra in på bordet ackompanjerat av ett gott urval viner. Ett underbart ställe vars filosofi var att det de för tillfället har i karotterna är det som du kommer att få äta, punkt slut. Det hela handlar alltså om att överlåta åt någon annan, att släppa taget en smula, att prova, att lita på.

På så sätt har Trynet gett mig så mycket mer än bara mat- och dryckesupplevelser. Det låter kanske lite överdrivet men jag vill påstå att de har bidragit till att förändrat min syn på omvärlden. I en tid som alltid, här och annorstädes sjunger valfrihetens lov är det förbannat skönt att slippa välja, utan bara lägga sin upplevelse i händerna på någon annan. Har du likt jag svårt att släppa den kontrollen? Pröva då Trynet och njut av något nytt eller bli förbannad över att ungdomen inte kan ”kouga redia pauntoffler”.

Valet är ditt, lätt som en plätt! Hur som helst är det fina i kråksången inte att kräva det man vill ha utan att med öppna sinnen ta emot det någon vill ge. Sedan kan de vara en sylta på den italienska bystan eller en krog på gamla väster i Malmö. Hemligheten är den samma, släpp taget och njut!

Mycket nöje och lycka till med din upplevelse!

Pappa har gått ur tiden

På morgonen torsdagen den 30 januari passerade min far den yttersta grinden och lämnade därmed jordelivet. Jag minns honom i ljus glädje även om han under sin sista tid förvann långt in i sin svåra sjukdom. Han var inte bara min far utan också en stor förebild som person och yrkesman. Jag får ofta höra att jag är lik pappa och det är för mig den största komplimang man kan få. Han lät mig överta sitt livsverk men knotade inte en millimeter när jag övergav det för andra utmaningar.

När det gäller pappa är det följande tre eller möjligen fyra egenskaper jag skulle vilja lyfta fram. Först och främst tänker jag på pappa som oerhört vänlig. Tyvärr är det en egenskap som många förknippar med undfallenhet, det tycker jag är synd för vänlighet är nog den finaste egenskap en människa kan besitta. Utan att lyckas i någon större utsträckning anstränger jag mig för att föra pappas vänlighet vidare. Den som är vänlig blir bemött med vänlighet och när så inte sker är det nog oftast ”stridstuppen” som mår sämst även om vederbörande i ett världsligt perspektiv ”vinner kampen”. Pappa hade förstått detta fullt ut och var vänligheten personifierad. Han hade genuin och stor omtanke utan baktanke om egen vinning. Det är fint det.

Den andra egenskap som dyker upp i mina tankar är hans tålmodighet. Jag fattar inte hur han med energi och engagemang orkade ta sig an riktigt hopplösa projekt. När vi jobbade i trafikskolan tillsammans fanns det gott om elever som var extremt hopplösa. Jag blev trött bara jag såg deras namn i körschemat och skyfflade diskret över dem på pappa. Han jobbade och jobbade och jobbade med dem och plötsligt en dag hade de körkort. Dessutom är jag är säker på att de blev riktigt bra trafikanter, pappa tummade aldrig en millimeter på sina krav.

Den tredje egenskap som jag tänker på är hans lågmälda och finurliga humor. Den tog sig flera uttryck. Långt från braskande självupptagenhet vann han med sin omtanke människors hjärtan. Pappa var socialt oerhört kompetent och kunde få människor att trivas i både stora och små sammanhang.

Pappa saknade högre utbildning, något jag tror att han sörjde men bar utan knot. Han saknade dock inte bildning, något som många utbildade personer saknar i dag. Han var väldigt tänkande och förstod att på sitt eget sätt uppskatta konst, musik och kultur. Vad jag vet hade han två eller möjligen tre favoriter, nämligen Nils Ferlin när det gällde poesi och Jan Johansson och Björn J-son Lindh när det gällde musik. När han på sin näst sista kväll i livet plötsligt slog upp sina ögon spelade jag visa från Utanmyra för honom och långt långt där inne i hans blick fanns en stor frid. Det kändes att han var redo att passera den yttersta grinden. Sedan stängde han ögonen för sista gången och kort där efter lämnade hans ande det lilla som var kvar av hans kropp. Himlen kommer att bli ett bättre ställe nu och finns där trafik så kommer han att styra upp den med sin ”tredje hand på ratten” Vila i frid pappa!

Lyssna på visa från Utanmyr.