En magisk kväll!

20110827 Nåväl jag vet att uttrycket ”magiskt” är lite slitet men denna fest och kväll var verkligen det, magisk alltså. En kväll att minnas, en kväll av glädje i sällskap med familjen, släkt och vänner. Eva och jag vill tacka alla som deltog i att göra denna fest till något minnesvärt! Särskilt tack till Maggan och Mats för den fina musiken i kyrkan och underhållningen till bordet. Ni är otroliga! Tack till Adam, Fredrik, David och Jocke för musikunderhållningen, bättre musikunderhållning finns inte att få. Stort tack till Pumphuset med personal som såg till att allt flöt på fint och att vi fick den bästa buffé som kan tänkas! Ännu ett stort tack riktas till Anna, hur många präster får applåder efter ceremonin!? Sedan vill jag självfallet tacka för alla fina tal, alla lyckönskningar och sist men inte minst tack till Gudjon och hans Ukulele. Aldrig har visan om Stetsonhatten sjungits med större elegans! Förresten vill vi tacka Ellen, Agnes och Tilda också, ni är bäst och ert tal var undetbart!

Längst ner i detta inlägg finns en länk till lite mingelbilder!

Nedan följer mitt tal, eller snarare mitt icketal. Som sagt stort tack till er alla! Eva och jag är världen lyckligaste människor som har sådana vänner! 

En kväll i det Klintenbergska hemmet på Storgatan utspelar sig följande dialog.

- Eva…?

- Jaa vad är det? svarar Eva utan att titta upp från sin bok-

- När man har en så här stor fest som vi ska ha, tycker inte du att man ska hålla tal då?

- Nee det tycker jag inte!

Där med var saken utagerad för Evas del och beslutet fattat för min del, här skulle hållas tal!

Problemet var bara att komma på något bra ämne. Festens tema är ju som ni vet en hyllning till livet och det är ju liksom lite diffust att prata om. Här behövdes briljanta idéer och knivskarpa formuleringar. Jag satte mig därför vid datorn för att fundera över mitt anförande.

Hmm.. låt se…

Jag skulle ju kunna prata om Eva och hur fantastiskt glad jag är över att ha en livskamrat som hon. En som står pall. Jag skulle kunna pratat om allt bra hon lärt mig, som till exempel att det är bra att det inte alltid är bra. För om det alltid vore bra så visste man ju inte att det var bra. Det är inget konstigt eller farligt med det.

Jag skulle också kunna berätta om hur hon ofta får hjälpa mig över beslutströsklar. Hur hon säger:

- Gå inte och älta det där Sverker, bara gör det eller låt bli!

Jag skulle också kunna passa på att tacka Eva för det enkla faktum att hon stått ut med mig även när tiderna har varit riktigt svåra. Jag kunde säga något om att det ger mig viss tillförsikt inför eventuella framtida svårigheter. Jag kunde prata lite om hur fint det är att ha någon att hålla i handen när det blåser. Någon att dela inte bara glädje och framgång med utan även motgångar och bekymmer.

Eller så skulle jag kunna prata om den där kvällen för över 30 år sedan då vi träffades på ett rökigt danshak i Överlida. Jag skulle kunna brodera ut texten en del om hur Magnus Ugglas låt ”Någon som dej” dånade ur högtalarna och hur vi dansade tryckare omedvetna om att det egentligen inte var tryckare som spelades. Kanske kunde man filosofera något kring att det nu har gått 11278 dagar sedan den kvällen och att vi fortfarande dansar tryckare ibland.

Nej förresten det är nog ingen bra idé att tala om det, då blir hon bara generad och tycker att jag är pinsam.

Nej det är nog bättre att prata om våra barn. Ellen, Agnes och Tilda. Våra tre fantastiska, vackra, intelligenta, snälla, roliga, mysiga och hjälpsamma döttrar. Jag skulle kunna berätta något om hur duktiga de är när de hjälper och stöttar varandra i livet. Kanske skulle jag kunna säga något om den gången hemma på Anjougatan. Då när de var 6, 8 och 10 år gamla och skulle vara ensamma hemma en stund. Då Tilda klättrade upp på diskbänken för att ta ner ett glas och föll så illa att hon lyckades skära sig ganska rejält i armen. Ellen och Agnes var inte rådlösa utan packade genast in lillasysters kraftigt blödande arm i diverse handukar för att sedan i rask takt bege sig till akuten. Där fick de lillasyster arm hopsydd av en vad man kan anta ganska förbryllad doktor. Det är syskonkärlek det. Det skulle man faktiskt kunna berätta om. Kanske ska man då utelämna den lilla detaljen rörande vad Eva och jag sa med en mun när vi kom hem och fick scenario klart för oss:

Tror ni att vi sa:

- Men kära lilla Tilda hur är det med dig?

Neej det sa vi faktiskt inte, i varje fall inte först!

Eller tror ni att vi sa:

- Men kära hjärtanes Ellen och Agnes vad ni är duktiga som tog hand om lillasyster?

Neej inte heller det sa vi först!

Vad sa vi då?

Jo, med en mun utbrast vi bestört:

- Men herregud har ni varit på akuten själva! Vad sa doktorn när inte vi var med!

Nej förresten jag tror inte jag talar om barnen heller. Vi är visserligen oändligt stolta över dem men ungar som får en massa beröm blir bara stöddiga och det önskar man ju inte sina barn.

Neej jag får prata om något annat.

Kanske något illfundigt och genomtänk om livet?

Ja det är bra. Jag skulle kunna briljera med några visdomsord om livet och hur det ska levas. Jag skulle kunna hugga till med citat som ”Carpe diem” eller varför inte "man ångrar bara det man inte gjorde” eller något sådant. ”Man ångrar bara det man inte gjorde”, förresten, vilket korkat ordspråk.

Jag ångrar massor av dumma saker jag gjort i mitt liv. Man kanske skulle berätta om dumma saker man gjort? Där finns det ju faktiskt en mindre ocean att ösa ur. Till exempel när jag krossade syster Helene och Svensvågers nya husvagn mot grannens likaledes nya bil när vi skulle på Ölandssemester.

Eller när jag tjärade papptaket i Skene med så tjocka lager att den plötsliga störtskuren fick allt att rinna ut på gatan. Ska jag då nämna något om hur grannen trodde att det var en oljekatastrof och ringde brandkåren som fick komma och sanera grannskapet från allt tjärklet.

Eller så kan jag berätta om hur jag tackade ja till ett jobberbjudande i Skåne trots att jag inte vågade fråga Eva först?

Ja, det har jag i och för sig aldrig ångrat.

Att ja tackade ja alltså.

Att jag inte frågade Eva först det har jag däremot ångrat många gånger, men jag tror att hon har förlåtit mig nu. Här skulle man förresten kunna hugga till med ett annat visdomsord, typ att:

”Gott omdöme får man av erfarenhet. Erfarenhet däremot det får man av dåligt omdöme!”

Neej det blir inte bra det heller. Ska man stå och berätta om sina tillkortakommanden? Då kan man ju framstå som en dumbom och vem tusan vill framtå som en dumbom? Ja, det kan förresten kvitta för alla på festen känner mig och har väl hört alla historier förr. För att inte tala om Eva, hon har hört dem minst tusen gånger tidigare.

Nej nu vet jag! Jag ska naturligtvis tala om det fantastiska faktum att vi har så många släktingar, vänner och kollegor som åkt från landets alla hörn för att komma på en fest som de dessutom får betala själva! Man kunde också nämna alla de som ville men som av olika skäl inte kunde komma. Man skulle kunna säga något om och tacka för alla generösa bidrag till Cancerfonden.

Äh jag vet inte, det kanske blir krystat

Nej, ta mej tusan jag tror att jag gör som Eva säger, jag struntar i att hålla tal. Jag tackar bara alla för att de har kommit och så utbringar jag ett leve och en skål för livet! Jaa det får bli som Eva säger, så slipper folk höra på mitt pladder, tänk så klok hon är Eva. Vad gjorde jag utan henne!

Därmed vill jag bara meddela att det faktiskt inte blir något tal. Jag kommer helt enkelt inte på något att säga!

Däremot vill vi tacka er alla för att ni är här och delar denna stund med oss. Jag vill också utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve för livet.

[Folk reser sig]

Vi leve, hipp hipp, hurra, hurra, hurra, hurra.

SKÅL!

Vill du se bilder så finns de här!