”Svarkor di har ett maie, maie dypt melanom som viser alle tejn ti å vare malignt. Min ambitsion aer til å skjaere det ud, tros dess störelse!”

Med dessa ord inleder den danske läkaren vårt år 2011. Det ska visa sig komma att bli inledningen på en resa mellan hopp och förtvivlan. Nu ska inte denna årskrönika bli en djupdykning i mitt hälsostatus, men det blir naturligtvis omöjligt att skriva en krönika utan att nämna hur cancern förändrade mitt och vårt liv.

Det är en märklig upplevelse att få reda på att man är svårt sjuk, utan att ha det minsta symptom. Det är helt enkelt svårt att ta till sig. Särkilt när läkaren bryter på danska och intensivt suger på sin snugga!

Sitt rökande och sitt ursprung till trots visade det sig dock att han hade rätt. Jag övergick därför raskt till vård under Lunds universitetssjukhus försorg. Därefter har ett stort antal operationer och jakt på de förhatliga cancercellerna vidtagit.  Hur denna resa slutar vet blott Gud, men en sak är säker, livet kan förändras snabbt!

Plötsligt har småkäbbel om allsköns vardagsförtretligheter kanske inte försvunnit, men fått en helt annan och förmodligen också mer rätt dignitet. Det får numera stå tillbaka för andra, viktigare saker och det är vad årets krönika ska handla om, viktiga saker.

Det kanske viktigaste och finaste man kan göra som människa, är att göra något för någon annan. Att hjälpa en medmänniska utan bakomliggande syften eller tankar på egen vinning, det är fint det. Tyvärr är det så att jag ibland kan känna att detta är mänskliga kvalitéer som kommer lite i skym undan i dagens egofixerade samhälle. Därför vill jag i denna krönika utnämna ”Årets medmänniska”. Utmärkelsen går till en sann hjälte, en spridare av ljus och glädje, en bestämd men ödmjuk kravställare, en livscoach och inspiratör. 2011 års medmänniska är ingen mindre än Eva! Under hela året har hon stöttat mig och lotsat mig igenom oräkneliga läkarbesök, kontroller, samtal, operationer och konsultationer. Alltid har hon funnits med, även om det ibland har medfört ganska stora uppoffringar för hennes egen del. Stort tack för att du finns Eva!

En annan viktig och stor sak som skett under 2011 är att vi gått från att vara en stor och bullrig familj med tonåringar, till att vara endast tre i familjen. Det har definitivt blivit lugnare i vårt numera blå gathus på Storgatan sedan Ellen och Agnes tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm för att där förtjäna sitt levebröd på Gamla Enskede Bageri. Där bjuds underbart bröd och gott kaffe. Eller gott och gott förresten. Gott är i dessa sammanhang i sanning ett understatement, utsökt är nog ett adjektiv som passar bättre. Sedan Ellen och Agnes gjorde sin entré på Gamla Enskede har stället förvandlats från ett gediget bageri med tillhörande och ytterst modest fik till att vara slikt men nu med kaffebar "top notch". Ur Lamarzzochon lirkar de unga damernas flinka händer varje dag hundratals utsökta cappucinos, espressos och cortados till kaffetörstande 08:or. Så gott är det att en gammal LCHF-facist som undertecknad, vid besök då och då unnar sig ett avsteg från den smala rätta läran, och njuter en kopp kaffe med tillhörande macka av stenugnsbakat surdegsbröd.

Agnes som trots sin litenhet är familjens stora globetrotter inledde året med arbete i bjär kontrast till att servera kaffe åt Stockholms burgna förortsbor. Hon tog nämligen en liten sväng till Afrika, Kenya och Nairobi. Där arbetade hon ett par månader på ett av stadens många hem för fattiga, föräldralösa och övergivna barn. Där var det långt ifrån självklart med tillgång på mat, vatten och elektricitet. Det finns ingen anledning att glorifiera dessa omänskligt hårda levnadsvillkor, men glädje och skratt fanns ofta ändå, omständigheterna till trots. Något vi kanske borde tänka på ibland, innan vi tar till brösttoner och klagosång för bagateller. Ja, sådan eftertanke är minsann viktig så det förslår.

Agnes och hennes kompis Tintin har sedan de återkom till Sverige samlat in rätt mycket pengar till barnens skolgång. Nu är dock de pengarna slut varför de startar en ny insamling. Är du nyfiken på detta och kanske också kan tänka dig att bidraga med en slant så gå in på deras blogg jambokenya.blogg.se

Ellen då, vad hittar hon på när inte plikten kallar? Ja, egentligen vet jag inte så mycket om det, eftersom det nu var ett år sedan hon flyttade till Stockholm. Täta kontakter till trots är det naturligtvis nu lite svårare att rapportera om damernas liv än när de så att säga ”bodde himma”. En sak är dock säker och det är att en hel del tid tillbringas tillsammans med pojkvännen Gustaf. En riktigt bra påg verkar det vara. Inte minst imponeras svärfar av mågens intresse för gamla saker i allmänhet och gamla bilar och båtar i synnerhet. Det bådar gott inför Karolinas vårrustning. Naturligtvis vill jag också passa på att hälsa Gustaf hjärtligt välkommen i familjen.  Hoppas att vi ofta får nöjet att ha dig och Ellen som gäster här på Storgatan. Vad ”Gurra” inte vet ännu är att han spelar en central roll i svärfars planer på att förverkliga en gammal dröm. Nämligen att bli lycklig ägare till en Jaguar Sovereign, british racing green, naturligtvis. I den skulle Eva, Totte och jag företa söndagsturer på den skånska landsbygden och njuta av att värdigt färdas fram på säten i äkta skinn och blicka ut över instrumentering i ädelt trä. Sådana planer kräver dock kunnigt folk i kulissen och det är där Gustaf kommer in, men som sagt, det vet han inte ännu :-)

Vad av vikt har då yngsta medlemmen i familjen hittat på under 2011? Ja, hon har en ganska tuff tillvaro för närvarande. Borta är liv och kiv med systrarna och kvar som sällskap finns bara mor och far. Ett betydligt mera stillsamt dito än vad Tilda kan förmodas önska. Tilda är nu inne på tredje året av idogt pendlande till Malmö och har därmed blivit en av Skånes tågpendlingshjältar. De som lågmält muttrande uthärdar på blåsiga perronger väntande på ständigt försenade tåg. Nu syns dock ljuset i tunneln i form av vårens studentexamen. Förutom skolarbetet och umgänge med den rika vänskaran odlar Tilda likt sina systrar ett kaffeintresse och även hon har utbildat sig till barista. Undertecknad har också mer eller mindre ofrivilligt dragits med lite i kaffesvängen. Tilda har nämligen släpat hem en enorm espressomaskin, som vi numera härbärgerar i Kaffehörnan i Storgatans kök. Där diskuteras olika bönors kvalitéer och malningsgrader. Dessutom tränas undertecknads förmåga vid ångtappen. Snart ångspinner far nästan lika perfekt homogeniserad mjölk som familjens professionella baristor. Det ska dock tilläggas att lite vid sidan av vårt kaffealtare, där kaffemaskiner och kvarnar tronar, står fars gamla bryggare kvar. Ibland bryggs på den en kopp hederligt ”bonnjava” som sveps utan krusiduller, kanske med en liten ”virre” därtill om den råa skånska vintern behöver jagas på flykt.

Förutom våra barns väl och ve har i huvudsak tre viktiga saker kommit att prägla vårt 2011. Nämligen Karolina, Leve livet och ”det vanliga”. Om vi börjar med Karolina så är det den dam som jag näst efter Eva tillbringar mest tid med. Karolina är sex meter lång, två meter bred och byggd 1950 i ek och Oregon Pine. Under hennes durkar dunkar gemytligt en likaledes gammal hederlig Albinmotor. Karolina är en patinerad, spetsgattad skönhet som i sommar har tagit oss på oräkneliga och härliga turer. Ofta har de gått till ”sandplättarna”, där friska bad på finaste sandbotten bjuds långt ut i sundet. Eller så har vi trafikerat hamnen och Gråen, gjort strandhugg på Seglar´n eller Pumphuset för en kopp kaffe, ett glas vin eller en öl och Gammeldansk. Tack för det Karolina!

En annan stor och viktig händelse var sensommarens fest ”Leve livet”. Eva och jag har kamperat ihop länge och delat mycket glädje och sorg. Mot bakgrund av vår nya livssituation kände vi att vi ville manifestera vår kärlek till varandra genom att helt enkelt gifta om oss! Sagt och gjort, inbjudningar gick ut, men vi avslöjade inte för någon att vi tänkte börja festen med löftesförnyelse i kapellet. Det skulle bli en överraskning. Vilken fest det blev! Jag får gåshud bara jag tänker på larmet från nästan hundra gäster som glammar, skålar och minglar. Lägg därtill alla fina, roliga och underfundiga tal, all god mat och dryck och den härliga musiken. Så fantastiskt blev det att det hela resulterade i ett helt uppslag i Landskrona Posten. Tack till alla som bidrog till årets upplevelse!

Det sista och kanske det viktigaste som hänt i vårt 2011 är den nya insikten om livets viktigheter. Den sammanfattades fint av nyårsaftonens "Vinterpratare" i P1, Tomas Sjödin:

Det är ett visdomsord som vi verkligen försökt att leva efter under 2011. Ett år som på många sätt varit mycket kämpigt för oss, men som samtidigt har bjudit på massor av små men fantastiska vardagsupplevelser. Min uppmaning till dig käre vän, släkting, kollega eller annan läsare blir därför att försöka ta vara på det vanliga. Livet består till stor del av en lång rad av vanliga händelser. Tänk på att var och en av dessa vanliga händelser är helt unik och på så sätt egentligen ganska ovanlig!